Foto: Thomas Wal
Sprängkullsgatan är ett svart hål på Göteborgs restaurangkarta. Där finns ett kafé, en kemtvätt, en indier, en biograf, en affär som säljer musikinstrument och en bank. Mittemellan musikaffären och banken öppnade Proviant i våras. Proviant skulle mycket väl ha kunnat bli matbaren Gud glömde, men Gud hade tydligen andra planer, för här är det mycket folk, från morgon till kväll, alla dagar i veckan. Vardagar öppnar de redan 07.30 och serverar frukost som hade fått Gunde att applådera.
Men på kvällen är det deras pintxos som drar ner applåderna. En pintxo, uttalas pincho, är en liten, kall eller varm, baskisk smörgås, eller tapas för de som är nere med terminologin, garnerad med vad som finns kocken tillhanda för dagen. I varje macka sitter en tandpetare som håller ingredienserna på plats, men stickorna är även ett sätt för personalen att hålla koll på hur många man ätit.
När vi anländer är lokalen full, men vi ombeds slå oss ner där det är ledigt. Väl på plats inväntar vi service men inget händer. Fem minuter senare går vi till kassan och ber om en meny, men hänvisas till ett skåp med pintxos och blir ombedda att plocka det vi vill ha. Ingenstans står att läsa vad kvällens pintxos innehåller – inte jättepopulärt för allergiker eller folk som är petiga med maten. Detta gäller inte oss så vi går loss på det lilla skåpet. När vi väl fått beställa dryck tycks allt flyta på smidigare.
Menyn är enkel utan att vara tråkig. Vinlistan är smart och gör de osäkra en solid genom att vara okonstlad: ett billigt, tre mellan och ett lite dyrare. Vi mjukstartar med ett par pintxos och ett glas cava. Favoriterna blir direkt en pintxo med kallrökt hälleflundra och en med frittata på rouqefort. Till huvudrätt beställer vi moules marinières och ett långkok, som för kvällen innebär flankstek med en puré på palsternacka och syltade smålökar. Musselsoppan är bra, men en aningen vattnig. Flanksteken är så mör att jag delar den genom att stirra på den en stund och palsternackspurén smakar fantastisk och är ljuvligt krämig. Vi avslutar med osttallrik. In kommer en väl tilltagen platta ost för ynka 110 kronor.
På Proviant är allt precis lagom. Och detta i ordets mest positiva bemärkelse. Det är i stort sett omöjligt att välja fel och priserna är så bra att de tillåter att bara slinka in på ett par pintxos och ett glas cava för runt en hundralapp. Lite mer tydlighet hade dragit upp betyget ett snäpp, men kanske är det för mycket begärt när personalen har fullt upp med en full restaurang. Just nu bygger de tak på terrassen så att vi ska kunna sitta ute året om. Proviant är ett ställe att besöka igen och igen.
