Lykke Eder-Ekman får inte nog av sin drog – Veronica Maggio.
Jag har börjat knarka igen. Det är samma visa varje år, så fort maj kommer är jag tillbaka på ruta ett, harvar runt på stan hög på min drog. Veronica Maggio, kallas den.
Många kvinnohatare kommer sluta läsa nu, men jag ber er bortse från den där gången på Babylon när hon inte ville ligga med er. Lyssna på mig i stället. Det började, som det alltid gör, med en cigg. Jag var 13, någon satte på 17 år och plötsligt ville jag också gå på vattenfestivalen 1995. Undrade vem den där ”Vendetta" var och funderade på om jag också kunde bli ett måndagsbarn. Åren gick och jag hamnade bara mer och mer på glid, närmade mig Havanna Mamma. Plötsligt hade jag blivit vuxen och fann mig själv på plattan, Satan i gatan gick varv efter varv i öronen men jag letade efter ännu starkare skit. Tyvärr räcker inte något av hennes album efter 2011 till. Jag vill inte höra om Curt Cobain. Berätta mer om Oskar, Veronica.
Vad gör man då, när knarket är slut? Man hör av sig till sin langare såklart. Nu är ju det lite svårt för mig som varken har Maggios mail eller telefonnummer, men abstinensen får mig att hallucinera. Jag traskar runt på stan, hand i hand med Veronica.Vi pratar om allt, hur det är att vara så pass psykstört kär att man gör en låt som Dröm, hur man bär upp tunna tygskor bäst och om Oskar Linnros är över henne eller inte. Veronica har blivit min låtsaskompis.
Det är inte första gången och definitivt inte den sista. Jag plockar ständigt ner mina idoler och gör de till spöken när konsten inte längre räcker till, det är ett sätt att förlänga deras produktion på. När Veronica släpper ännu en låt som inte är i närheten Vatten och bröd måste jag hantera sorgen på något sätt, för att inte tala om tristessen. Precis som barn har låtsaskompisar för att de inte får se ett till avsnitt av Hannah Montana har jag låtsaskompisar för att det inte går att sätta på ”Och vinnaren är…” en gång till. Jag maskerar min mani och nostalgi med något ännu sjukare.
Det är ett sätt att hantera min samtid på. Tyvärr funkar det jävligt dåligt, är jag rädd. Jag går nämligen runt och tänker ”Hur kan det inte göras så här bra konst längre?” utan att veta vad det skapas för konst idag. Det enda jag gör om dagarna är att dricka zingo på en uteservering med låtsas-Veronica. Det är precis som alla fyrtiolister som hatar unga, inte kan släppa att Carl Johan De Geer en gång skrev ”Kuken” på en Sverigeflagga och missar all ny konst som är lite djupare än vad en genomsnittlig Södra Latin-elev klottrar ihop på en eftermiddag.
Uppenbarligen blir jag blind av mitt knark. Eller jag vet inte ens vad det gör med mig längre, jag har inte varit nykter sedan jag var 13. Jag är rädd att jag aldrig kommer sluta. Jag kanske kan försöka, men jag vet ju att jag kommer vara här igen nästa maj. Det är bara att acceptera.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 05, 2025.
