Vi har letat efter den sedan vi föddes, restaurangen där stans kineser hänger, och vi har hittat den! Den är inte bara kinesisk, den har spännande tibetanska rätter på menyn. Det hela är lite märkligt vilket gör det än mer spännande.
Vi följer en enirokarta som tar oss mot gamla Ikea; svänger av på en öde väg och undrar ”kan det verkligen vara här”. I ett ensamt hus som ser ut att vara byggt på nittiotalet och en tom parkering framför. Det här känns konstigt. Men dörren står uppställd och vi möts av ett porlande ljud från en liten damm med rosa plastblommor och den största kinarestaurang vi har sett i stan. Det är också det de skryter med på hemsidan, när de egentligen borde skryta om maten.
Det är tomt denna söndagskväll förutom en stor kinesisk familj som dricker te och håller på att avsluta sin måltid. Men borden vittnar om en fullsatt restaurang. Inget är nämligen undanplockat och det ser ut lite som kriget. Lite som att gå in på en kvarterskrog i Hongkong under lunchen. Även om ägarinnan, som bryter så mycket på kinesiska och danska att vi nästan får använda teckenspråk, verkligen tycker att vi ska äta buffén som ”har allt” avstår vi. Vi vet redan att vi vill prova tibetansk anka. Menyn har massor av roliga rätter och smakerna är mer genuina än vi tidigare har upplevt här hemma. Wontonsoppan är exakt som i Kina, med en god mild buljong, generöst med wonton och kinakål. Friterade yuntun, som är en typ av friterad dumpling, är ganska hårda och inte så smakrika. Vi skulle hellre välja japanska dumplings. Ankan då. Fantastiskt kött på en bädd av sallad och en mustig tjock mörk sås över som både är knäckigt söt och skarp. Till det provar vi salladskål med söt och sur sås och blir varnade för att den är stark. Ett gigantiskt fat med pepprig god kål serveras. Vi dricker förstås grönt te till. Potala kör inte med något finlir, och man blir inte ompysslad men maten är på riktigt. Och vi är glada att vi hittade hit. Nästa gång blir det pekinganka.
