Biljardborden står uppradade en trappa ner på Jolo & Co i vanlig ordning, men på gatuplan kan du sedan årskiftet boka en sittning på den på papperet ambitiösa restaurang Palett. Den rustika menyn är komponerad av köksmästaren Marcus Lindberg Stoltz, som tidigare bland annat har jobbat som kökschef på Wasahof. Vi begav oss till Västmannagatan för att prova Vasastans nytillskott.
Det första intrycket av lokalen är en kvarterskrog som för första gången ger sig på ett försök att passa in i Vasastan. Men vilka är vi att döma.
Vi ögnar igenom menyn, och till en första anblick erbjuder köket något för de flesta, även om det ekar något tommare på den vegetariska fronten. Ostron, bao med löjrom, jordärtskocka med svampbuljong, lakrits, purjolök och rökt grädde - kul!
Det dröjer emellertid inte lång tid efter beställning innan vi inser att köksmästaren själv, som enligt manifestet i menyn ”älskar smaker”, totalt har ballat ur på begreppet umami. Han måste tro att umami uppstår om man tar i från tårna och helt vilt blandar sött, salt, beskt och fett. För allt vi äter, smakar exakt det. Ingenting och ändå allt på samma gång.
Vi lämnar halva förrätten med svampbuljong. Buljongen som kokat i 24h är fin till färgen, men koncentratet som serveras i en i övrigt vacker tallrik totalförstörs av en intensiv sötma och en klick grädde som smälter och lägger sig som en fet hinna på en till början trevlig rätt. En tanke flyger iväg till barndomen, då vi tillslut sätter vart sötman i rätten kommer ifrån. Hockeypulver! Vi blir lika förvirrade som besvikna och tar istället sikte på varmrätten, även den efter servitrisens rekommendation.
Vi borde valt annat. Samtidigt som vi tar in en ale för att svälja ner smaken av lördagsgodis, kommer servitören ner med nästa omgång mat. In kommer samma vedervärdiga ihopplock av ingredienser, men denna gång har köket lagt på en torskfilé och två sparrisar, samt två korslagda baconskivor (doppade i hockeypulver). Allt detta i en bas av smör som enligt menyn ska ha ”smak av yuzu”. Vi hittar inte något fräschör i rätten, och den japanska frukten lyser med sin frånvaro. Istället blir vi upptagna med att försöka skaka av dessa stenhårda baconskivor allt hockeypulver. Vi kan inte förstå att även denna rätt, överöses med lakritspuder?
Vi lämnar halva varmrätten. Servitören frågar inte hur maten smakade. Istället frågar han om vi vill se menyn igen.
Det vill vi. Inte för att äta dessert, vi vill inte äta något sött, salt eller fett på ett bra tag. Men vi vill se om det finns något annat på menyn att skölja bort eftersmakerna med. Vi läser ”messmörscreme brûlée”, och snabbare än ljuset tar vi istället in notan. Den hade sett till priset lika gärna kunnat spegla ett enklare besök på Riche.
Nej Vasastan. Här blir det inga grattishälsningar till en ny kvarterskrog. Gå hellre raka vägen ner i källaren, köp en god öl och dra en vända biljard.
