Downtown Dispatch: Mitt första möte med Dimes square

Nöjesguidens New York-korrespondent Hannah Wikforss-Green om när hon förälskade sig i Dimes square.

Den 15 augusti 2022 flyttade jag till min födelsestad. Det var över 30 grader i skuggan varje dag, det brukar det vara i New York på somrarna. Gick man i kort kjol så som jag ofta gjorde klibbade baksidan av låren fast vid vinylsäten på olika diners och barer. Mina vänner köpte billiga solfjädrar med blommiga motiv i Chinatown för att svalka sig i hettan. Det var ingen poäng med att sminka sig, det rann bara av direkt. Man stannade inomhus under dagarna.

Jag minns att jag tänkte på att det alltid varit varmt i New York om somrarna, men att det ändå brukar svalna i september. 2022 var året då väder som avvek från normen började misstänkliggöras och inge känslan av ett oundvikligt ekologiskt förfall. Aldrig hade september varit så varm. Jag flyttade in i vad som nog bäst beskrivs som ett växthus. Lägenheten på Myrtle Avenue i Bushwick hade enorma fönster som vette åt söder och det var inte ovanligt att termometern visade över 40 grader. Det tog mig över en månad att ordna luftkonditionering och det var fullständigt outhärdligt att vara i lägenheten, vilket medförde att jag var utanför huset hela dagarna.

Mitt sovrum låg i ögonhöjd med M-tåget som dundrade förbi var tionde minut dygnet runt, två meter utanför mitt fönster. På söndagar vaknade jag – oftast bakfull – av predikan på spanska i en raspig högtalare från en iglesia nerför gatan, en rutin jag följde med att köpa snorbilliga tacos på Nenes Tacqueria. Jag svettade igenom mina lakan varje natt och sov knappt. ”Det här är det jag alltid drömt om,” tänkte jag. Sedan 2010-talet har det varit ett meme att unga hipsters flyttar till Bushwick och bidrar till gentrifieringen av det historiska latinoområdet. Det var exakt det jag gjorde när jag tog över sovrummet till en bekant som var på utbytestermin i Italien. Området var billigare än andra delar av Brooklyn och tillräckligt nära stan för att pendlingen till jobbet inte skulle vara outhärdlig.

Dessutom fanns det gott om barer där man kunde stöta på andra unga, kreativt lagda personer. Det latinamerikanska präglade fortfarande området. Små tanter sålde tamales vid Knickerbocker Avenue på morgnarna och man kunde köpa shaved ice i Maria Hernandez Park. I gathörnen spelades musik och det fanns otaliga bodegas och hål i väggen där man kunde köpa ceviche, arepas och totopos. 

Jag slogs av hur många det var som fortfarande hade på sig munskydd. Sommaren 2022 hade ju de flesta vaccinerat sig. Jag insåg att det, precis som med vilket annat plagg som helst, handlade om att signalera grupptillhörighet. Munskyddet visade att man hörde till dem som trodde att viruset fanns, var vaccinerad och tog ansvar. Framför allt visade det att man absolut inte tillhörde MAGA-basen. Den ökade polariseringen syntes överallt. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det gått över ett år sedan jag såg ett munskydd i Sverige. Pandemin var över, tänkte jag naivt. Att bära munskydd var en performativ akt. Särskilt när vetenskapen visat det faktiskt inte gör så stor skillnad. I en tyst revolt avstod jag från att använda munskydd och visa tillhörighet till min grupp, de progressiva demokraterna.

Första mötet med Dimes square var åtta dagar efter flytten. Jag och min svenska rumskompis Alex hade tagit tunnelbanan in till Manhattan. Efter en öl på motorvägen som kallas First Avenue frågade Alex om jag ville träffa några av hennes universitetskompisar.

– De sitter på Clandestinos, sa hon.

– Det låter bekant, sa jag.

– Det är en bar som ligger på Dimes square, du vet. Det där torget med en massa uteserveringar på Lower East Side, vid Canal Street.

Alex och jag gav oss av söderut, ner för Orchard Street. Söder om Houston Street gäller inte reglerna för Manhattans ikoniska rutnät av gator. De numrerade gatorna ersätts av små trånga gator med riktiga namn, som Ludlow och Allen. Väderstrecken slutar betyda något när gatorna plötsligt är diagonala. Jag hade inte varit där sedan tonåren. Solen hade precis börjat gå ner, vilket var en stor lättnad då temperaturen hade nått 35 grader. Ju närmare vi kom Canal Street, desto mer surr hördes. Folk satt på brandtrappor och rökte, andra hängde utanför krogar i trendiga kläder. Till slut nådde vi hörnet av Orchard och Canal.  

Det var som att titta på en Where’s Waldo?-bild. Smockfulla uteserveringar, skateboarders, människor som spelade fotboll, gick runt med stereo och spelade hiphop. Från Seward park hördes fågelkvitter och ljuden från äldre kinesiska män som spelade hetsiga pingismatcher. Blickade man nerför Division Street såg man Manhattanbron sträcka sig ut mot the East River och förena ön med Brooklyn. Ovanför tornade Freedom Tower mot himlen, 1776 fot högt, efter året den amerikanska revolutionen inleddes.

Jag visste direkt att jag skulle leva utanför Clandestinos. Det är många som hävdar att den lilla subkulturen som fanns runt Dimes square mellan pandemin och Trump 2.0 inte producerade något värdefullt. Att allt bara var fascistiskt skräp, skapat av MAGA-dyrkande groypers. Det stämmer inte. Återgången till vardagen efter pandemin handlade inte bara om att restriktionerna lyftes, utan även om fysiska sammankomster där konsten stod i centrum. Små off-off-off Broadwaypjäser sattes upp i loftlägenheter, raves organiserades i det övergivna köpcentret vid Manhattanbron och uppläsningar hölls i rökiga källarlokaler. Alla unga, kreativt lagda personer verkade driva tidskrifter, gallerier och produktionsbolag.

På torsdagar kunde man gå och se Harrison Patrick Smith, även känd som The Dare, spela i en liten källarlokal en halv trappa nedanför Rivington Street. Nu jobbar The Dare som producent åt Charli XCX och har fått ett eget internationellt genomslag som artist. Ett lokalt band känt som Fcukers hade olika spelningar i området kring Dimes. För några veckor sedan spelade de hos Jimmy Fallon. Författaren Madeline Cash blev ett namn i södra Manhattans litteraturkretsar när hon grundade den litterära tidskriften Forever Magazine tillsammans med Anika Jade Levy. Idag är hennes senaste bok Lost Lambs som kom ut i januari i år en omskriven och kritikerrosad bästsäljare. Det här är bara exempel på folk som blivit kända, men talande för södra Manhattan som en inkubator för talang trots, eller kanske på grund av, pandemin.

New York har genomgått många kriser. Varje gång har någon variant av slagorden ”New York is dead” hörts. På 70-talet var staden nära konkurs, gatorna fylldes med skräp för att det inte fanns tillräckligt med pengar för sophantering. Uttrycket ”Fear City” spred sig under crackepidemin, AIDS-epidemin och brottsvågen som präglade 1980-talet. När staden gentrifierades på 90-talet oroade man sig för att den konstnärliga själen skulle försvinna. Efter 9/11 trodde man att New York som världens huvudstad skulle vara ett minne blott. Och så var det förstås Covid, som ledde till att The city that never sleeps blev en spökstad. Förutom runt just Dimes square, där våghalsiga unga kulturarbetare festade genom pandemin.

Nu står hela USA inför en annan kris. Många av mina vänner i Sverige har uttryckt skepsis inför min stora kärlek till New York. Den amerikanska kulturella hegemonin är över, säger de, och jag måste släppa idén om New York som världens huvudstad. Det kanske är sant. Ändå är jag helt övertygad om att New York aldrig kommer att dö.