Ön

Den uppstod från ingenstans under förra årets minst sagt speciella sommar. Adam och Albins popup-krog på Långholmen, där Carlshälls gård för sex veckor förvandlades till en högst improviserad utomhusrestaurang. Resultatet var minst sagt lyckat och förärades bland annat med Nöjesguidens pandemipris tidigare i år, därför var det ett glädjande besked att Ön bestämt sig för att göra comeback i år. 

Sommarens upplaga av krogen bär en hel del likheter med förra årets. Den är i princip helt och hållet utomhus, även om restaurangdelen har förärats med tak. Musiken kureras precis som förra året av Studio Barnhus, och matmenyn kör en hel del favoriter i repris. Mer om denna längre fram. Bland de nya additionerna märks emellertid bland annat en vinbar modell större, som under de åtta veckorna krogen håller öppet kommer att alternera sitt utbud varannan vecka. 

Att nyhetens behag inte har lagt sig utan snarare spritt sig detta år bekräftas redan när vi anländer till krogen, som trots att klockan knappt slagit 17 är fullkomligt fullproppad av solsugna stockholmare. Kön till bardelen ringlar redan lång, och vi tackar oss själva för att vi hängde på låset i början av sommaren och bokade ett par restaurangsittningar under sommaren. Det är nämligen knökat även i denna del, men vi visas kvickt till vårt bort som står bohemiskt placerat i gräset under en tältduk. Det är stökigt men kontrollerat, avslappnat men belevat och inte minst kaosigt men planerat. För ett otränat öga framstår servicen som ett lotteri, men när det väl kommer till kritan visar den sig snarare vara ett väloljat maskineri. Som besökare blir man sugen på att ta värvning, då det åtminstone från läktaren verkar otroligt roligt att befinna sig i ringens hetluft. 

Så snart vår sällskap är fulltaligt inleder vi med en en runda svart kaviar och iskall vodka, en beställning svår att misslyckas med och den hedonistiska känslan stiger oss snabbt åt huvudet. Eller är det alkoholen? Spelar det någon roll? 

Vi beställer därefter in en salig blandning av husets rekommendationer. Det är Iberico som gått kanske något för länge på grillen, en ceviche som fått precis lagom med lime. Lite friterad kronärtskocka som vi hade kunnat äta till varmrätt. En hummus som glöms bort, jaja lite spill får man räkna med, friterad potatis som smakar potatis samt en bifftako som får alldeles för lite utrymme och borde flyttas upp från snacksmenyn och bli åtminstone en mellanrätt. Allt smakar överlag gott, samtidigt som det inget ligger på en nivå du kanske ringer hem om såsom på Adam och Albins finkrog. Men för att vara en meny som ska klara av att serveras till över 1 000 personer på en och samma kväll är det oklanderligt. Vi blir utan problem mätta och belåtna för långt under tusenlappen per skalle, och ha i bakhuvudet då att såväl nämnda runda kaviar som minst en flaska champagne ryms på notan. 

Lyckligtvis stannar inte kvällen här utan när vi ätit klart och det är dags för nästa sällskap att få haffa bordet minglar vi ut på gräset och plockar ihop ett eget bord med sittdon och förser oss från naturvinsbaren, samtidigt som några kollar fotboll och några andra sittdansar lagligt till Kornél Kovács senaste remix. 

Det här är egentligen inte en krog, det är mer en åtta veckor lång festival. Inte minst är det precis vad Stockholm behöver.