Nox

Foto: Linus Hallsénius Något hemskt har hänt med Nox. Förra våren öppnade denna storslagna krog på Grev Turegatan och vi hade några fantastiska kvällar med skaldjursplankor, Micke Karis och finskumpa under de tunga kristallkronorna med vinröda, nästan svarta prismor. Snart fick krogen även spektakulär uteservering som tävlade med Hotellets om stans bästa. Men vem hänger på Nox i år? Ingen jag känner. Och framförallt ingen jag vill känna. Jag är trött på den självdestruktiva människan oavsett om dess rop på hjälp yttrar sig i skärsår på armarna eller späkning genom att inandas de duster av bajs-lukt som med jämna mellanrum sipprar ut från toaletterna på Nox. Jag är oskolad inom psykologin och har svårt att se varför någon skulle vilja utsätta sig för denna miljö, men jag är medveten om att vi lever i en tid av vilsna själar och förvuxna skilsmässobarn. Maten på Nox är faktiskt fortfarande helt okej. Tyvärr är inget annat det. Den nämnda avloppsstanken var förmodligen ett tillfälligt problem, medan servicen, som pendlar mellan dålig och katastrofal numera blivit lite av ett signum för Nox. Allt känns billigt och en smula tragiskt. Klientelet får mig stundtals att undra över huruvida vi är på en restaurang eller en öppenvårdsanstalt. En svinpackad kvinna tränger sig med våld fram i baren och gör sig osams med två andra gäster. Någon i shorts och en Rolf Larsson-tröja över axlarna brölar något slags pepparramsa. En tredje idiot tror att jag skrattat åt honom och vill slåss. Nox har gått från favorit till skit.