Vi frågar servitören på Nova Vista om tändstickor och får svaret att det var tur vi inte bad om tyngre grejer. Vi beställer in en smögentoast och får en kompisboxning på axeln tillsammans med en obegriplig kommentar, och vi blir bryskt rättade när vårt spanskklingande uttal smyger sig in.
Höjdpunken är ändå när vi ber om en vinrekommendation till maten och får svaret att det är som att ”skrapa en trisslott” då kyparen säger sig ”hata vitt vin”. Sedermera kommer vederbörande också in med ett tämligen odrickbart sådant. Menyn består av idel italienska specialiteter såsom pasta, bruschetta och tidigare nämnda smögentoast. Eller vänta nu, tänker du, något passar inte riktigt in här. Och vi är beredda att hålla med. Skaldjursmackan har oförklarligt nog smugit sig in bland pasta, carpaccios och tapenader. Trots denna långsökthet smakar den faktiskt, precis som allt annat vi får in, riktigt bra.
Vi jobbar vidare med en väl tilltagen parmesanbombarderad kalvcarpaccio som lägger sig som en skyddsmatta i magsäcken innan huvudrätterna i form av rigatoni con pollo respektive carne gör entré. De krämiga pastarätterna är inte bara stora i smak utan även i portion och det är knappt att vi får i oss dem. Med en slutnota på knappt sexhundra kronor för två personer lämnar vi restaurangen något omtumlade men helt tillfredsställda.
