Ofrivilligt skattefusk och vuxna som joggar på stället vid rödljus. Här är ett axplock av det Linn Koch-Emmery oroade sig för den här månaden.
Joggarens återuppståndelse
Våren är här. Rullgruset knastrar, kontorsarbetarna står som urlakade soldyrkare längs husväggarna. Joggaren har återuppstått. Som svampar trycker de upp längs stråken runt Eriksdal och DN-skrapan. Folk älskar verkligen att jogga! Så mycket att de inte ens kan stanna vid ett övergångsställe, utan tvingar omgivningen att bevittna en vuxen människa som springer på stället. Kanske är det vårkänslorna som gör det omöjligt att tappa puls i tre sekunder. Mer sannolikt ett decennium av förträngd ångest. Oavsett verkar de inte kunna bärga sig en enda sekund från att trycka ner konsultfoten i sina kliniskt nya Hoka, pressa sig genom knäskyddet och väcka liv i en menisk som legat i dvala sedan veckan i Val d’Isère.
Vägglöss
Känns det bekant? Det spelar ingen roll. Ni förstår temat: små organismer med storhetsvansinne. I mars har min hjärna gått in i en särskilt snäv loop kring det kanske absolut vidrigaste djuret som existerar – vägglusen. Min rädsla för att ofrivilligt tvingas in samboskap med den här sexbenta vampyren är inte ny. Den återkommer, eftersom de fortsätter få härja fritt! En natt på ett enstjärnigt hotell, en kofta köpt på Vinted, trettio minuter i Dramatens hundraåriga velourfåtöljer – allt är ett potentiellt, tyst övergrepp som kan uppdagas två dygn senare när du klöst din kliande kropp blodig. Jag lever i ett konstant beredskapsläge. Jag sätter mig inte längre på tyg i offentligheten. Jag litar inte på textil överhuvudtaget. Skinnsoffa? föreslog jag, till min killes lätt äcklade blick. Allt som kommer in i lägenheten fryses eller kokas. Jag tillbringar mycket tid på Anticimex hemsida, tanken på deras mest skoningslösa metoder är nämligen det enda som ger mig en strimma frid. Efter vägglusutbrottet i Paris – så omfattande att det tog sig över såväl landsgränser och djupt vatten, via Dover–Calais och in i Londons tunnelbanesystem – är min tillit förbrukad. I höstas publicerade dessutom SVT ett reportage om Maja, som tvingades agera mänskligt bete efter att vägglöss invaderat hennes studentlägenhet. Jag vet att det finns kemikalier där ute som är potenta nog att utrota dem – och säkert mycket annat i farten. Varför gör vi inte bara det?
Deklarationen
Det är något med Skatteverket som får mig att reagera på samma sätt som när jag ser poliser på gatan: stel, överdrivet laglydig och fullständigt övertygad om att jag när som helst ska bli handfängslad för att företeelser som att ha airpods i vid ett övergångsställe. Ibland loggar jag in bara för att dubbelkolla saldot, så att det inte plötsligt har hamnat på minus utan att jag vet om det. I grund och botten handlar det om det oförutsägbara. Att ett litet, simpelt misstag ska eskalera till ett ofrivilligt skattebrott som jag sedan får sota för resten av livet. Skulder upp över öronen. Prickar i registret. Ekobrott. En gång i tiden brukade jag få hjälp av mitt ex med deklarationen. Det var när jag hade en enskild firma – annars vet jag att det bara är att godkänna med ett knapptryck, tack. Mitt ex var inte revisor. Hans främsta merit var att han skötte ekonomin åt technobandet Slagsmålsklubben. Varje gång knopparna brast på träden visste vi båda vad som väntade: jag skulle komma krypande tillbaka, vädjandes om hjälp, medan han ännu en gång fick ägna en hel dag åt fakturor på 800 kronor för ett “dj-gig” på konstskolans vårfest och fuktiga taxikvitton från Köpenhamn. Det är en grön flagga, ladies.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 03, 2026.
