Ibland vill man komma så långt ifrån eucalyptusdimmor och ostronemulsioner det bara går, och gå ut för att äta en bra vanlig middag. Matboden Södermalm drivs i samma regi som Gamla Enskede Matbod, och ambitionen tycks vara precis det sistnämnda. Inredningen är sparsmakat hemtrevlig. Maten är enkel och vällagad. Genomgående svensk med några franska inslag såsom sniglar och fiskgryta. Vi går friskt ut och beställer carpaccio samt en sikromstoast från förrättsmenyn. Det visar sig dessvärre efter en tids väntan att den senare har hunnit ta slut för dagen, varpå servisen visar prov på den typen av sällsynt fingertoppskänsla som man inte är bortskämd med. Vi kompenseras kvickt och elegant med en portion vitlöksdoftande sniglar och en extra stor portion av carpaccion – utifall sniglarna inte skulle falla oss i smaken. Blötdjuren visar sig emellertid vara utomordentligt gratinerade med en precis lagom dos av vitlök. Carpaccion muntras upp av en syrligt picklad morot medan den hyvlade parmesanosten tyvärr inte är av någon högre kvalitet.
Till varmrätt serveras vi gotländska ribs med en smak av spiskummin så mustig att den släktar till det indiska köket. Avrundat med en Västerbottenpuré blir det en utmärkt symbios. In kommer också en perfekt stekt oxfilé. Köttbiten, som är fullkomligt enorm, har en gyllenbrun stekyta och ett saftigt rött innandöme. Tyvärr dras helhetsintrycket ner ordentligt av den chilibearnaise som inte bara är skiktad utan smakar som om den klämts ur en tub Mildas flytande margarin med smörsmak. Inte heller tryffelsmöret ger någon ansenlig smakupplevelse, vilket är synd då matboden i övrigt är snubblande nära sitt mål som i sin enkelhet den perfekta kvarterskrogen.
