Foto: Emil Jönsson
Som en automatisk dörr av kött och kevlar tornar en välbekant Stureplansvakt upp sig i porten till Sturegallerian. Vakten förhör sig med myndig röst vad sällskapet har för ärende och vi förklarar att vi har bokat bord. Det är lördagskväll och butikerna har stängt, men på Escalier har matgästerna precis börjat droppa in. Inredningsarkitekten har gjort sitt bästa för att man som gäst ska glömma att man befinner sig mitt i ett köpcentrum, och på det stora hela funkar det bra. Belysningen är sparsam och lokalen ger ett rustikt intryck. Vi ledsagas till bordet av en tillmötes-gående hovmästare som snabbt är framme med menyer och vatten. Att beställa går också smidigt och efter en kvart skulle detta kunna vara som vilket besök som helst på en finare mellankrog. Restaurangen fylls fort med gäster och när våra förrätter börjar bli klara är den så gott som fullsatt. Stureplansprofiler samsas med dateande par och ett större sällskap högljudda tyska män på konferensresa. Det är egentligen först när man besöker toaletten som förtrollningen bryts. Helhetsintrycket dödas effektivt när du lämnar trevlig inredning för en lysrörsupplyst varuhustoalett, som enligt städschemat senast rengjordes 16.00 samma dag. En upplevelse man som middagsgäst gärna skulle vara utan.
Förrättssalladen med gambas visar sig vara en brokig historia. Chorizo, friterade gambas med flingsalt, potatis, paprikor och mojo rojo på ett fat. Sallad med hyvlad manchego och samma mojo rojo på ett annat. Helhetsintrycket är lite av spansk kylskåpsrensning. Då är Pelle Jansson bra mycket tydligare i sin utformning. Sotad oxfilé på smörstekt bröd med confiterad äggula och klassisk garnering. En rätt svår att misslyckas med. Uppläggningen är dock en aning tillspetsad och när varmrätterna anländer förstår vi att det är något genomgående för de flesta av rätterna på menyn. Den stekta potatisen som agerar wing man åt oxfilén i biff rydberg har staplats prydligt likt brädor på en plankgård och upplägget är symmetriskt så det förslår. Köttet i sig är dessvärre anonymt i smaken och hade mått bra av en något mer generös marinad. Istället tar den honungsglaserade löken över i de regionerna, och det ganska rejält. Honungen i sig känns överflödig och vi önskar nästan att den skulle ha lämnat löken ifred.
Ankan är däremot fullkomligt utsökt, både i smak och utformning. Prydligt upplagda filéer sämjas med ett par klubbor och serveras tillsammans med en angenäm linsröra. Här kommer restaurangen till sin fulla rätt.
På menyn finns en egen sektion för restaurangens olika terriner och vi satsar på den päronbaserade till efterrätt. Desserten visar sig vara både rolig och smakrik med spår av kardemumma, persika och mandelkubb. Strax därefter är det dags att gå hem och det känns som att vi stiger ut ur garderoben i Narnia-böckerna när det visar sig att den enda utgången som finns leder in på Sturecompagniets stora dansgolv.
