I parkeringsgaraget under Caffé Nero har den välkända italienaren öppnat en utifrån sett anonym krog. Men när du väl har lyckats lokalisera glasdörren samt förstått hur man öppnar densamma – en procedur som enligt hovmästarinnan misslyckas allt som oftast – avslöjar sig en vidsträckt betonglokal med internationell prägel.
Det öppna köket står som en atoll i mitten av restaurangen och som gäst har man full kontroll över hur rätterna förbereds. Detta gäller inte bara köket utan även slaktrummet som med sin glasvägg har begåvats med full insyn och sittningen blir lik en teaterpjäs där man ömsom är betraktare, ömsom med i ensemblen. Bordsplaceringen är som gjord för en långsittning och de allra flesta av sällskapen i lokalen består av åtta personer eller fler. Efter en inledande carpaccio ger vi oss på varsin pasta, som sympatiskt nog går att få i halvportion. Som primo fungerar denna väl men överraskar inte nämnvärt i smak. Å andra sidan är våra förväntningar skyhöga med tanke på hur bra lillebror en trappa upp är på detta område. Personalen, som enligt uppgift redan har bytts ut ett par omgångar, är strålande i sin insats. Köket levererar inte bara kvalitativa och smakrika rätter, de gör det dessutom förbluffande fort. Men då vår kypare lyhört märker av hur vi blir en aning stressade erbjuder han sig att slå av en aning på tempot. Och genast njuter vi ännu mer av våra varmrätter. Tagliatan med brynt karl johansvamp är löjligt stor i sitt utförande och upplevs en aning tung trots tillbehör i form av en välsmakande fänkålssallad. Men de parmesanpanerade och friterade lammracksen smälter i munnen och det är inte utan svettningar av mättnad vi smälter våra erövringar med grappans hjälp något senare. Även om både maten och servicen var till full belåtenhet är det nog framförallt Buco Neros sydländska karaktär rent upplevelsemässigt vi kommer att minnas i första hand. Det här är en restaurang Stockholm behöver.
