Sagt om Bon:
– Jag var på Bon tisdag, onsdag och torsdag förra veckan.
– Oj! Är det så bra?!
– Vet inte, det fanns inga platser.
Förväntningarna på den lilla restaurangen är höga och trycket är högt när vi kommer in en torsdagseftermiddag. Liv och rörelse mellan borden när personalen springer runt med mat och dryck. Då det är så litet kan det dröja rätt länge för större sällskap att få bord, men vårt lilla gäng fick snabbt plats och vatten på bordet. Menyn erbjuder Lite, Mer eller Mindre och Mycket. Det beställs ostron med champagne och trots att glaset nästan är tomt när ostronen kommer ut är det okej, då det toppas upp med lite mer. Bon är mysigt, varmt och välkomnande. Den utländske servitören pratar med exotisk brytning, det är väldigt sällan man hör norska pratas i serveringssammanhang. Men vi får tid och uppmärksamhet i rätt kombination. Menyupplägget är kul och en mellanrätt kan bli mindre och då passa som förrätt. Maten är genomgående välarbetad och fint upplagd och vi gillar verkligen den lilla köttpucken (halstrad asiatisk råbiff med wasabi-dipp och rotfruktschips) och desserterna. Dofterna från borden omkring gör att man hela tiden vill ångra sitt beslut och beställa det som alla andra har, men ingen är besviken när de egna varmrätterna kommer till bordet. Allt känns enkelt, lätt och ledigt men med en liten twist och genomarbetade detaljer. Vi blir experimenterade på vid vinvalet och det är extra roligt att se att det fanns ett bra utbud av viner från d’Arenberg.
Bon ligger bra till i pris för det som erbjuds och det är ett väldigt blandat klientel som omger oss vilket förhöjer stämningen. Det är tråkigt för den som inte gillar att vänta, det går nämligen inte att beställa bord på Bon. Men å andra sidan blir det extra kul att få en plats. Med lite tur och tajming kan man få sina förväntningar uppfyllda.
