Varför sätter vi inte stopp för de fjäderbeklädda bajsmaskinerna? Måsarna skrattar åt oss och vårt självhat.
Det är den tiden på året igen. Höga kustentiden. Röjsågstiden. Den välbehövliga pausen från civilisationen och medmänniskorna. Jag och min dotter lämnar Stockholm på årets varmaste dag, en söndag, det är knappa 20 grader. 55 mil senare så står vi där, jag och min röjsåg. Tillsammans mot naturen. Inget sly är oss övermäktigt. Människa och maskin i total symbios. Exakt samtidigt som bensinen tar slut känner jag en galen törst, så tajta är vi. Jag och min röjsåg. Och där, mitt i allt röjande och symbiosande, drabbas jag av tre sekunders kristallklart existentiellt tänkande som kan sammanfattas: "DET ABSOLUT MEST MÄNSKLIGA SOM FINNS ÄR ATT SKJUTA IHJÄL ALLA KANADAGÄSS PÅ BADSTRANDEN I FARSTA”
När man är i civilisationen, är det lätt att gå vilse i det här med att vara människa. Den förvirringen kan yttra sig på lika många sätt som det finns individer men på en kollektiv nivå tycks det leda till att vi civiliserade människor i Sverige, glömmer bort vilken roll vi har att spela på vårt enda jordklot. När jag möts av en igenvuxen tomt, som jag för blott tio månader sedan tuktat med bensin, svett och tåskav, påminns jag om kampen. Hatet. Äcklet. Hur närbesläktad okontrollerad växtlighet är ohämmad celldelning. Sjukdom. I slyet, täckt av bitande bromsar och en röjsåg som varvar så att det ekar mellan bergen, kommer det till mig – att vara människa är att förändra den direkt omgivande naturen. Både växtlighet och djurliv. Det varken bra eller dåligt. Det bara är. Det är sådana vi är, vi människor. Tyvärr har vår motbjudande rovdrift på naturtillgångar, jakttroféer och välsmakande djurkött gjort att vi dragit strecket i sanden lite för långt bak när det kommer till att följa våra drifter. Vi har helt enkelt tappat greppet om vår egen mänsklighet och blivit undfallande, maniskt överkompenserade och självuppoffrande empats i vårt förhållande till naturen. Kort sagt – vi uppför oss omänskligt.
Och det har de snappat upp, de stadslevande fåglarna. I kölvattnet av vårt självhat lever de sina bästa liv. Fiskmåsarna har till exempel slutat träna sina barn till att bli flygdugliga och utvecklat en extremform av helikopterföräldrarskap, där de sparkar ut sina hjälplösa avkommor på stadens gator och med en aldrig sinande frenesi anfaller alla som kommer inom 100 meters avstånd. Men istället för att göra det enda mänskliga – skjuta ihjäl fiskmåsarna och deras veka, veka ungar – låter man dem leva och frodas på bekostnad av miljontals livrädda och sömnberövade invånare. Jag är ingen expert på måsljud men jag är helt säker på att deras läten är hånskratt.
Men absolut värst av alla människor i hela världen har vi det i Farsta. Nere vid sjön Magelungen finns en fin badplats. Eller rättare sagt, det hade kunnat vara en fin badplats. Nu är det istället en sanitär olägenhet, tack vare det tjugotalet magnifikt bajsnödiga kanadagäss som annekterat stranden och förvandlat den till sin privata latrin. Kanadagåsbajsdoften ligger tät över området. Varenda kvadratcentimeter är belamrad med bajs. Ord som ”mardröm" och ”äckligt” räcker inte för att beskriva situationen. Barnen halkar i bajset på väg till vattnet. Jag såg en äldre man trampa snett och bryta foten i ett försök att undvika bajs.
Det är helt enkelt fruktansvärda scener som utspelar sig på dåliga basis under hela sommaren. För alternativet – att inte bada, finns inte. Istället lider vi. Varje dag lider vi. Våra barn lider. Som vi lider! Tänk om det bara hade funnits ett sätt få stopp på bajsmaskinerna? Men nej, i vårt omänskliga samhälle har vi fått för oss att det är rimligare att tusentals badsugna semesterfirare lider helvetets alla kval för dessa fjäderbeklädda bajsproducenter rätt till att fortsätta att spruta ur sig bajs på vår badstrand. Det är verkligen extremt omänskligt!
Läs även: Björn Frantzéns trestjärniga antikarisma
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 06, 2025.
