AIRA

Ända sedan vi första gången fick höra om Tommy Myllymäkis storsatsning och det omtalade bygget signerat Jonas Bohlin har lusten varit stark att ta sig till Biskopsudden. När kvällen så är kommen känns det högtidligt att anlända till Aira efter en taxitur runt Djurgården. Vi välkomnas med namn och en inövad bakgrundsinformation om oss som sällskap.

För att nå matsalen passerar man restaurangens tvådelade öppna kök. Ett virrvarr av kockmössor stannar upp från sina sysslor och hälsar glatt när vi passerar. Var och en stationerad med sin precisa uppgift. Arbetsordningen påminner om en vältrimmad version av nissarnas i Tomtens julverkstad. 

Vid det luftigt dukade bordet introduceras vi av servisen för kvällens meny och får veta att dryckespaketet egentligen inte är något i dennes smak. Det blir tillsammans med de många rätterna för mycket smaker. I stället får vi förslaget att dricka två flaskor vin i olika stilar genom middagen. Några av oss tycker detta låter som ett bra förslag, andra väljer att trotsa inrådan. Vi observerar besvikelsen över vår uteblivna fördrinksbeställning. En vänlig sommelier hjälper oss emellertid att navigera i vinlistan och när vi äntligen lyckas fatta beslut trillar det in små tilltugg.

Den av oss som beställt vinpaketet sitter nu utan dryck, men är glad ändå. Godbitarna som serveras är inte bara sagolikt vackra utan även mycket välsmakande. Dillkrustad med havskräfta, smörflarn med tryffel och Sauternesgelé och en skummig soppa med svensk bläckfisk och löjrom retar i gång vår aptit och våra förväntningar. Kort därefter börjar menyn serveras, så tillika första vinet i paketet och äntligen kan vi skåla runt bordet.

En skönhetstävling av snygga serveringar följer. Vi gapar när handgjorda tallrikar i abstrakta former taktfast dukas fram av kök och servis. Och det är gott, även om vi tycker att smakerna ibland är väl försiktiga. Den flitigt instagrammade pilgrimsmusslan formad till en blomma med fermenterad litchi, ros och citronverbena är lika bedårande i verkligheten men vi hade önskat högre syra. Torskquenellen med kungskrabba och caviar är spegelblank som vore den polerad. Den ångade havskräftan är smaksatt med kardemumma och skapar associationer både till juletider och Indien. Marulk med hyvlad Karl-Johansvamp och Katsobuchiinfuserad buljong blir hela bordets favorit och vi gläds åt att ha en fyllig chardonnay från Jura i glaset.

Myllymäki själv är på plats i lokalen. Hans främsta uppgift verkar vara att mingla runt mellan gästerna och visst känns det lyxigt när krögaren i egen person kommer fram till vårt bord för att byta några ord.

Det är mot slutet av middagen maskineriet börjar skeva. Då vi håller på att avsluta vår vaktelservering nummer två, en bit färserat vaktellår med torkat fikon och tryffel, blir vi informerade om att det vore en mycket god idé att låta restaurangen boka en taxi åt oss som väntar när Aira stänger klockan 23.

Förvirrat tittat vi upp från vår pågående rödvinskonversation.

Vi räknar till totalt fyra tillfällen då denna fråga återkommer. Vi undrar om det rör sig om saftig provision från taxibolaget men det verkar snarare handla om att restaurangen inte vill tumma på sina stängningstider.

De sista serveringarna av rabarber och godisbitar går i raskare tempo. Ingen frågar om vi önskar något förstärkt till kaffet. Likaså uteblir träasken fylld av färgglada, handgjorda praliner som vi nyfiket betraktat borden omkring oss serveras. När musiken stängs av fattar vi piken och går ut till våra jackor.

Tyvärr är samtalsämnet på hemvägen den märkliga avslutningen som kvällen fått. Ett litet plåster på såren är att det faktiskt förberetts små pappaskar med praliner att ta med hem för långdragna gäster som sitter kvar efter stängning på Aira.

Avsmakningsmenyn på Aira kostar 2 750 kronor och dryckespaketet 1 950. En handfull tusenlappar fattigare konstaterar vi att vi inför nästa besök bör beskåda stängningstiderna mer noggrant.