Yarden är en roman som definierar gråzonen mellan fiktion och verklighet. I filmen Yarden förlorar Kristian sitt uppdrag som kritiker på en tidning efter att ha recenserat sin egen bok. I verkligheten gav det reaktionen ”höhö”, men först efter att han hade återerövrat sin position in i det kulturella finrummet med inget mindre än Yarden som i det varsammaste av händer nu har blivit film.
Sara Nameth har gjort en oerhört träffsäker omskrivning av Kristian Lundbergs roman och berättelsen har i Måns Månssons regi och med ett stiligt foto- och ljudhantverk satt en hög ribba för det svenska filmåret. Det känns bara rättvist att Yarden får några guldbaggar.
Trots att Kristian Lundbergs text framförallt är en poetisk monolog så är filmen en direkt transkription av bokens självklara ton. Medan romanen färgas av en monokrom dysterskala som lyfts av ett förbluffande rent och originellt språk så är de finstämt tonsatta bilderna som målar fram filmens berättelse på samma gång brutala och behagliga.
I romanen beskriver Kristian sig själv som en person som befinner sig på samhällets nedersta skikt, tyngd av missbruk och fattigdom, men alltid med en klassiker i bakfickan. Det är in- och utzoomingar genom retrospektivens grumliga lins, men i filmen finns bara här och nu, och sett till den höga densiteten av elegant levererade verklighetens örfilar så är det ett raffinerat val.
Författaren Kristian Lundbergs tur- och returbiljetter i klassresan är nog så fascinerande men även om Anders Mossling gör en fin och välbalanserad prestation som Kristian/11811 saknas det möjligen något i blicken. Fastän Yarden utan tvivel är en film om klass, så är det kanske ännu mer en film om moral som under radarn av ett så kallat bonussystem tvingar människor – avhumaniserade sådana – att kompromissa med rätten att ha ett stort hjärta.
