Efter att ha slukat en utomvärldslig kraft under ett uppdrag i yttre rymden (!), drabbas Jean Grey (Sophie Turner) av en plötslig och inledningsvis obegriplig kraftökning. Det blir snart uppenbart för Xavier (James McAvoy) och resterande X-men att något drastiskt måste göras. Eftersom Jean Grey kan läsa tankar, är detta lättare sagt än gjort.
Inget är egentligen nytt med X-Men: Dark Phoenix. Det är samma gamla skåpmat som knappt stuvats om överhuvudtaget. Filmen följer samma tradiga logik som tidigare installationer, men där till exempel X-Men: Apocalypse faktiskt stundtals imponerade med sin bredd och sitt episka anslag, blir det här aldrig mer imponerande än vad en väldigt utdragen CGI-fight kan imponera.
Inte särskilt imponerande, alltså. Genom att oömt kila in en och en annan Kristus-symbol i detta spektakel, försöker regissören Simon Kinberg att bidra med viss tyngd till en närmast obegripligt tafatt härva händelser som med nöd och näppe hålls samman av samtliga skådespelares bisarra överspel (Michael Fassbender briljerar här som kanske den mest överdrivet teatraliska). Men även om X-Men: Dark Phoenix har få, för att nästan säga knappt några, försonande drag, är det ändå svårt att inte dra på munnen åt det skamlöst pulpiga uttrycket. Detta är ett slags förmodern motsvarighet till vår samtida superhjältefilm. Visst, stundom är detta faktiskt riktigt charmigt. Men för det mesta stinker X-Men: Dark Phoenix som något som legat alldeles för länge i kylskåpet. Det är nog dags att sluta prutta ut filmer i den här serien. De har börjat lukta ohälsosamt.
