Det är inte lätt att vara mutant. Så pass mycket har vi fått lära oss av filmserien som började med Bryan Singers X-Men för 16 år sedan. När han nu efter en paus är tillbaka bakom rodret för att avsluta nostalgitrilogin som utspelar sig i dåtid gör han det som någon form av Roland Emmerich-klon. I X-Men: Apocalypse får jorden nämligen lida förbaskat mycket, vilket ger en väldigt effektfull men känslomässigt tom upplevelse.
Vi befinner oss denna gång i år 1983. Xavier (James McAvoy) har kommit igång med sin skola för begåvade ungdomar. Erik Lehnsherr (Michael Fassbender), alias Magneto, försöker leva ett normalt liv i Polen. Mystique (Jennifer Lawrence) idoliseras efter händelserna i förra filmen.
Plus en hel drös med gamla som nya mutantbekantskaper. Lite för många för att den inte ska bli en aning spretig. Allt kommer till sin spets när världens första mutant Apocalypse (Oscar Isaac), en mytomspunnen figur från forntidens Egypten, vaknar till liv och vill lägga världen vid sina fötter.
Tonen är allvarlig. Så pass att man ryggar tillbaka så fort det skämtas och då inser vilken ingrediens som saknas. Den är definitivt inte lika melodramatiskt prettoseriöst som Batman v Superman: Dawn of Justice, men heller inte med den stora dos självdistans som Marvel Studios egna filmer har. Sedan kanske det inte är så konstigt att det vilar en domedagsstämning över filmen, det är ju ändå vad den handlar om. Oscar Isaac är också bra som supermutanten och tillåter aldrig den falska guden att bli löjlig, vilket hade varit lätt hänt.
Om det var en sak som publiken tog med sig från X-Men: Days of Future Past var det scentjuven Quicksilver (Evan Peters). Han är precis lika snabb i X-Men: Apocalypse med att sno såväl våra hjärtan som hela filmen. Överlag är det en film som helt och håller lever på sjukt starka insatser från alla skådisar. Dessutom är det tillräckligt maffigt för att göra den till en nödvändig popcornfilm, även om vissa uppvisningar i effektmakeri lätt kunnat klippas ned. Som fristående film går den på tomgång, men som avrundning på en trilogi är den perfekt.
