En mans vrede är inte att leka med är sensmoralen i Guy Ritchies återförening med den alltid stoiske Jason Statham efter sexton år isär (sedan Revolver). Wrath of Man är en remake på franska Le Convoyeur och det märks. Frankrike är ypperliga på att göra hårdkokta thrillers och hårdkokt är exakt vad som bjuds på. Guy Ritchie har gjort en film där män är hårda och våldsamma och Jason Statham är hårdast och våldsammast av dem alla som ”H”. En mystisk nyanställd säkerhetsvakt för värdetransporter som tycks ha dolda motiv för att vara där.
Vem är H? Och vad är han ute efter? Inledningen med en snyggt filmat värdetransportrån drar direkt ned oss till knäna i det våldsamma mysteriet. Chris Bensteads mullrande musik och dramatiska stråkar är så ödesmättad att Hans Zimmer borde börja svettas. Stämningen kidnappar din uppmärksamhet så att du inte märker att du sjunker allt längre ned. Spänningen snärjer dig och du låter den bastunga remixen av Folsom Prison Blues övertyga dig om att det här kan bli en av Guy Ritchies bästa, trots att han gett Josh Hartnett alldeles för lite att göra och filmen saknar hans vanliga galleri av kufiska karaktärer.
Sen inser du hur tunn handlingen är. Fasligt tunn. Du har blivit lurad av att filmen skiftar mellan olikas perspektiv och av de intensiva actionsekvenserna, men du märker snart hur du bryr dig allt mindre om vad som händer. När testosteronet dunstar bort, finns ingenting kvar. Fy skam, för Wrath of Man är Guy Ritchie i sitt esse. Och visst glömde jag inte nämna hur hård den är?
