Wilde

Enligt senare delen av den anglosaxiska filmhistorien är en brittisk bög ståtlig, stolt, smart, oftast vacker och framförallt utrustad med extremt vass tunga. Vi ser honom som pittoresk utfyllnad i amerikanska produktioner som Min bäste väns bröllop eller som berättelsen samvete i engelska dramer, och alltid har de samma framtoning. Det är nog ingen vild gissning att denna stereotyp till stor del har sitt ursprung i den irländske författaren och aforismautomaten Oscar Wilde. Eller åtminstone i mytbilden av densamme, och det är denna myt som en tredjedel av brittisk films bögtolkar-trojka, Stephen Fry, (utbytbar mot såväl Rupert Everett som Richard E Grant) här iklär sig. Vi möter Wilde strax före det definitiva genombrottet och följer honom sedan hela vägen till kändiskyrkogården P_re Lachaise i Paris. Hans i och för sig vidsynta mor har inledningsvis tänkt sig en politisk karriär för sonen, med bihängande kärnfamilj, och Wilde som ännu inte har tagit klivet ut ur garderoben är ytligt sett med på noterna. Inombords pockar dock en annan man, och andra intressen, på uppmärksamhet. Stephen Fry levererar wildeska kvickheter som vore de uppdiktade i hans egen hjärna och lyckas även mot svåra odds att röra sig obehindrat under Wildes tunga manteln. Filmmakarnas fokusering på Wildes privata liv, istället för de många rättegångarna, är av godo men de har tyvärr inte varit konsekventa. De inre kvalen är skildrade med emfas men dess verkningar på andra - inte minst fru och barn - slarvas bort i marginalen, vilket gör att mycken dramatik går förlorad. Det är ju just i relationen till den närmaste sfären som de största konflikterna och den största frustrationen uppstår, när en människa väljer att gå sin egen väg. Wilde erbjuder sålunda föga nya dimensioner att lägga till den karaktär som sedan 100 år har cementerats i aforismsamlingar och teateruppsättningar. Men som lättare och underhållande litteraturhistoria, som ersättning för skolans ljudband, gör den sig alldeles utmärkt. Detta med förbehåll för att den överst nämnda stereotypen stundtals är störande frekvent nyttjad: alla män i filmen - förutom en uppenbart ond man - är finlemmade, ironiskt vitsiga, debilt sängkammarögda och ständigt redo för en kvick penetration på klosetten. Det innebär onekligen en udda portion filmverklighet, men vid några få tillfällen, när tillströmningen på skälmska, unga män är som kraftigast, klampar Wilde in på parodins marker. Jag kan då inte annat än att stämma in i Joan Cusacks utbrott i kommande filmen Inne eller ute (efter att två gånger samma kväll blivit nobbad av män som visade sig vara bögar): vad är det frågan om? Är detta The Twilight Zone!?