Den rumänske regissören Corneliu Porumboiu ger sig på noirfilmens troper med en ny ton i Visslarna, en syrligt humoristisk våldsopera som kommer få dig att spetsa öronen nästa gång du hör kanariefåglar.
En korrupt rumänsk snut kliver av färjan på den sömniga ön La Gomera, “Kanarieöarnas pärla”. För att undvika polisens avlyssning lämnar han ifrån sig mobilen. Hans uppdrag är att hjälpa till att frita en fängslad knarkboss i Bukarest. För att lyckas tvingas han lära sig det lokala visslingsspråket som kamouflerar kartellkommunikation i ljudet av fågelkvitter.
Med tungan lätt intryckt i kinden, Iggy Pops The Passenger i högtalarna och skjortärmen full av blinkningar till Hitchcocks och John Fords gamla Hollywood riktar Porumboiu sin kameralins mot spionfilmens arv med finurlig blick. Finurlig på ett sånt där lite störigt filmvetarvis. Som när en amerikansk filmregissör på jakt efter inspelningsplatser knackar på mitt under ett gangstermöte, när en skottlossning bryter ut bland övergivna spaghettivästern-kulisser eller den där scenen inne på cinemateket i Bukarest som råkar utspela sig under en visning av The Searchers.
I stil med flertalet samtida skräckfilmer är Visslarna ett konceptuellt blandband av gammalt och nytt. Närmare Tarantino än den rumänska nya vågens grå realism. Intrycket är rappt, snärtigt och elegant – åtminstone till en början. Ingredienserna från klassisk noir finns alla där – en opålitlig snut, en farlig femme fatale och hemliga möten på motellrum. Men det går inte komma ifrån att där saknas något. Visslingarna sjunger och tonen är både ren och kontrollerad. Nästan irriterande kontrollerad. Den charmiga lekfullheten från filmens öppning kvävs tyvärr av ett onödigt invecklat berättande. Kvar i eftertexterna blir bara intrycket av ett stiliserat skuggspel och en film som hade behövt släppa lös lite för att själv kunna bli en klassiker.
