Vinterviken

Det är svårt att få ordning på schablonerna i svensk film. Ty film är i mångt och mycket ett arbete med just schabloner. Förenklingar, karikatyrer, modeller. Tillsammans med en portion lagom många filmtekniska lögner kan man skapa de rätta illusionerna. Om man har bra skådespelare, vill säga, en duktig fotograf, en entusiasmerande producent och ett eget gott huvud för regi. Harald Hamrells långfilmsdebut är till stora delar mycket lyckad - förutom just schablonerna. Han tar extremt väl hand om de unga, begåvade skådespelarna. Han vågar ge dem förtroendet att arbete med mycket små medel, han väntar ut en blick, en till synes obemärklig liten rörelse. Han har känsla för komikens krav på timing, han arbetar mycket medvetet med musiken, ja han kan till och med hantera det mycket sentimentala.Vinterviken borde med andra ord vara en riktigt lyckad film.Det är den tyvärr inte, och svaret går att finna, som så många gånger förr, i en slags överambition. Hamrell gör, liksom de flesta av sina kollegor, misstaget att vilja berätta allt: alla nu existerande sociala och samhälleliga konflikter skall stoppas in, beskrivas, redas ut, bearbetas och slutligen också ställas i relation till alla de övriga. Man är närmast förvånad över att man ur manuset (byggt på Mats Wahls roman med samma namn) glömt bort sådana vitala frågor som åldringsvården och samernas uråldriga rättigheter till sina betesmarker.Här finns en klassisk klassklyfta och ett beprövat kärleksrecept; svart pojke, John-John, från förorten, mjölkvit flicka, Elisabeth, från miljonärskvarteren. I denna konflikt ryms ett universum. Visst hade det för en gångs skull varit intressant med en ung kvinna från förorten. Men vi köper den faderlöse svarte pojken som bor med sin snälla, men ack så naiva, mamma (natt-städerska, vad annars....?), sin sadistiske, kriminelle styvpappa och den av styvpappan sexuellt utnyttjade systern. John-John tränar boxning (surprise!), vill blir skådespelare, tycker inte om våld och inbrott, och har en vit dödspolare som dock snart närmar sig en våldsam rörelse på den extrema högerkanten. Gissa vilken!? Elisabeth är naiv och snäll, dominerad av en fifflande företagarfarsa i Jaguar. Överklassmänniskor är stela, frustrerade och har för lite att göra.Hamrell tappar fokus och vi intresset. Som alltid är man gruvligt förvånad över att inga varningslampor blinkat på ett mycket tidigt stadie.Det blir istället helt och hållet Lina Englunds och David Taintons film. De gör extremt mycket av sina fyrkantiga figurer. David lyckas hela tiden hålla debutanten i schack, genom att göra så lite som möjligt. Om Lina Englund kan man enkelt konstatera: hon blir verkligen den där stora stjärnan! Hamrell skall också ha ett erkännande för sin detaljkänsla i rollbesättningen. Några av John-Johns och Elisabeths klasskamrater, den unge dramatikern och den blivande dramapedagogen till exempel, är veritabla fullträffar. Vi får hoppas att Hamrell har en ny film klar redan om ett år. Som förstlingsverk måste det trots allt betraktas som - intressant.