Lemhagen, som långfilmsdebuterade med den underbara, smått surrealistiskt färgade och eftertänksamma Drömprinsen - filmen om Em, glider i Välkommen till festen över till lättare parodi och gyckel. Men även i det nya alstret låter hon framgångsrikt skådespelarna och deras persongalleri stå i centrum. Däremot möter vi dem i ett mer revyartat sken - kameran glider lätt förbi där en vilsen eller dråplig kommentar fälls - och Lemhagen förvandlar oss till mysande tjuvkikare, hon äger ett lika smygande synfält, skarpt fokuserat på mänsklig charm och skröplighet, som den lättsamme Jaques Tati.
Handlingen tar plats i en stor, föräldrafri läkarvilla, som under en nyårsafton blir förvandlad till en festborg, där den stöddiga Vera (Anna-Thea Schönemyr) styr takten och tonen inne på sitt revir, toaletten. Och hockeykillarna förgyller partyt och tjejernas tillvaro med sina busbråkiga upptåg. Testosteronet och östrogenet hänger tungt i luften tillsammans med filmens punkpoppiga soundtrack. Välkommen till festen vinner framför allt på sin närgångna och uppspeedade intimitet. För filmen är en svår bit socker, samtliga scener utspelar sig på villans tre plan inom loppet av en natt och då är det lätt att bli långrandig både i form och tempo.
Men glädjande nog är många av de beundransvärt avslappnade unga skådespelarna en fröjd för ögat och örat. De flesta av dem känns igen ifrån Drömprinsen - filmen om Em, men även ifrån Lemhagens kortfilm 13-årsdagen, med undantag ifrån Johan Svangren (spikhuvudet i Nattbuss 807) och Olle Sarri. Förvisso är Sarri till mångt och mycket ett geni, vilket han inte minst har fått visa i Bullen, men här går det helt enkelt inte an. Hans läkarkandidat, som till sin förtjusning dras in i festens allt mörkare virvlar och tongångar, känns helt enkelt inte speciellt trovärdig och smälter inte in i sin omgivning.
När samma nyans efter nyans avlöser varandra, är det lätt att tro att man befinner sig mitt i Mupparna, i stället för att vara en utomstående och passiv åskådare till festens vildsinta riter. Men trots denna känsla av ambivalens - där filmen inte vet om den ska ta sig själv på allvar eller ej - är den en mycket sevärd bit av den svenska biovintern.
Att vara tonåring är lika livsviktigt som att komma ihåg att popcorn bara är till för barnkalas, men framför allt att det är ofräscht att äta dem direkt ur kastrullen.
Skådespelare:
Regi:
