Vägen hem

Zhang Yimous första filmer utspelade sig under tidigt 1900-tal, alltså före både Mao och kulturrevolutionen. Det var filmer som porträtterade kvinnors utsatthet i slutna, manliga samhällen. Det var det gamla Kina, och även om Zhang Yimou hela tiden brottats med myndigheternas godtycke så kunde de inte gärna slå ner på en kritik som riktade sig mot en svunnen tid. Denna svit av filmer kröntes med mästerverket [I]Att leva[/I], en familjekrönika som tog sin start i opiumdimmornas Shanghai, och spände över de japanska härjningarna i Manchuriet via Mao fram till kulturrevolutionen. En bister kritik mot 1900-talets Kina, som inte passerade okommenterad i Peking. Men redan tidigare, med [I]Berättelsen om Qiu Ju[/I], hade Yimou växlat in på ett annat spår. Den sofistikerade och stramt hållna bildstilen övergavs för något som närmast kan jämföras med de italienska neorealisterna. Han återvände till åren under kulturrevolutionen, då han som 16-åring skickades upp i bergen för att först arbeta inom jordbruket och därefter på textilfabrik. Där, i sin födelseprovins, väcktes kärleken till den lilla människan och hennes stolthet och kamp för egenvärde. Där såddes frön till de filmer som Zhang Yimou gjort på senare tid. I [I]Berättelsen om Qiu Ju[/I] gick en höggravid Gong Li till staden för att få rätt mot byråkratin. På samma sätt vandrade, i filmen [I]Vikarien[/I], den unga skolläraren till staden för att söka upp en elev som försvunnit. Med [I]Vägen hem[/I] avslutar Zhang Yimou denna trilogi genom att än en gång porträttera en ung kvinnas omutbara envishet i samma lilla provins. Filmen öppnar med att en son kommer hem till byn eftersom hans pappa, som var lärare, dött och ska begravas. Mamman insisterar på att mannen ska bäras i kista från sjukhuset hem till byn igen, eftersom den vägen hem betydde mycket för dem. Och så övergår filmen från svartvitt till färg och den underbara kärlekshistorien mellan sonens föräldrar återberättas. Jag har aldrig upplevt Zhang Yimou så känslosam som i [I]Vägen hem[/I]. Det var fler vuxna män än jag som kom småsnörvlande ut ur salongen. Han drar på med stråkar och något fler bildövertoningar än vad filmen egentligen tål, och i bästa Hollywoodstil dröjer han vid de stora känslorna. Men han landar på fötterna, i vad som måste betraktas som en hyllning till kärleken. Ur det lilla livet i byn har Zhang Yimou nu grävt fram tre stora filmer om tre starka kvinnor. Och även om ni inte sett de två förra så kan ni givetvis gå och se denna. Eller kan och kan. Ni ska. Det är en uppmaning.