Jag hoppas innerligt att ni läsare (och den unge filmregissören David Flamholc) förstår mig rätt när jag liknar detta förstlingsverk vid en yster kalv på sitt första vårbete. Det är, åtminstone formmässigt, den mest adekvata beskrivning man kan ge. Den blott 21-årige Flamholc har, tillsammans med den like ystre fotografen Mårten Nilsson, gett sig rent ut sagt faan på att göra Film. Och film är rörliga bilder, och i dess förlängning blir mycket film inte bara lika med många rörliga bilder, utan också med så många röriga bilder som möjligt, med så rörlig kamera som möjligt. Upp, ner, uppochner, underifrån, ovanifrån, halvbild, helbild, bilder på trekvart, bilder på en kvart, korniga bilder, oskarpa bilder. Allt är möjligt, allt bör prövas. Genast, här och nu. Pust! Det är en uppfriskande satsning, lite rörande rent av. Och som alltid när man ger sig ut på nyspolad blankis, ja då bär det ibland iväg med tjusig fart, ibland står ekipaget på nosen - och någon gång rakt under isen.
I denna delvis självbiografiska berättelse möter vi stockholmaren Daniel, på inte helt frivilligt besök hos mamma och styvpappa i Malmö. Daniel får sommarkneg på McDonald's, träffar småkriminelle Manx, vackra Louise, töntiga överklassynglet Ted, arbetskompisen Farzad och många fler. Det är en inte helt originell historia à la pojke-möter-flicka, möter social misär, möter främlingsfientlighet, möter vuxenvärlden. Filmens vuxna tillhör närmast undantagslöst fienden, iklädda skygglappar, hormonerna far genom kroppen med ljusets hastighet och flickan i ens tonårsliv är givetvis alltid tillsammans med en idiot av första rang.
Flamholc träffar några gånger klockrent, som i flera av scenerna på McDonalds (Fredrik Dolk, som föreståndaren Kurt, är ett fynd som vi i höst kan se mer av i nystarten av Svensson, Svensson) och även i vissa enskilda ögonblick med både mamma, styvpappa och flickvännen, allt ackompanjerat av vältänkt musik och hyggligt tuktat kameraarbete. Tyvärr går han däremot ibland rejält bort sig i dialogen (bitvis en rysare) och i ambitionerna att skildra den sociala verkligheten; ja varför, över huvud taget, denna förkärlek till att pliktskyldigt redovisa hur den sociala kartan ser ut i detalj? Och varför får ingen ung människa, i någon enda svensk så kallad ungdomsfilm, ha högre IQ än supernormala 85? Var finns 90-talets motsvarighet till 60-talets unge tänkare Harry Munter (huvudperson i en Kjell Grede-film med samma namn - se den!)?
Minst sagt uppfriskande är också den fullständigt anonyma rollistan. Inte en Lassgård, inte en Haber så långt ögat kan nå.Flamholc bör få slipa sina verktyg ytterligare, gärna genom att få göra så mycket långfilm som möjligt. Här finns både vilja, entusiasm och begåvning. Vackert väder är dessutom en av de allra bästa svenska filmtitlarna på många år. Tacka Peps Persson för det!
Skådespelare:
Regi:
