Som ett inlägg kring radikaliseringen av unga pojkar är Unge Ahmed en effektiv berättelse. Det är 2018 när den unge belgiska Ahmed förvirrar sig bort i sin läsning av koranen och med benhård beslutsamhet bestämmer sig för att utföra en extremistisk handling i religionens namn.
De belgiska filmbröderna Luc och Jean-Pierre Dardenne har med sin närgångna regi skapat en hyperaktuell socialrealistisk berättelse om en av vår tids stora samhällsfrågor. På filmfestivalen i Cannes tog bröderna hem priset för bästa regi och det är inte utan att det märks. Idir Ben Addi gör ett trovärdigt porträtt som den inåtvända och frånvarande Ahmed och bär filmen på sina axlar. Med bortvänt, nerböjt huvud skapar han en obehagligt pockande distans till Ahmeds oåterkalleliga beslut och som är svår att värja sig emot.
Men trots det är berättandet både lågmält och förvånansvärt odramatiskt. Flera av de dramatiska scener som hör till händelseförloppet lämnas utanför, exempelvis får vi aldrig se efterspelet av Ahmeds mordförsök på sin kvinnliga lärare. Varken familjens eller polisens hantering av honom. Plötsligt befinner Ahmed sig bara innanför de färglösa murarna på ett restriktivt ungdomshem, likaså sker hans utåt sett positiva förändring från en scen till en annan. Avsaknaden av ingående förklaringsmodeller som kan styrka Ahmeds radikalisering och oförklarliga beslutsamhet är visserligen ett spännande drag, men gör samtidigt att filmen stundtals framstår som en smula enkelspårig. Unge Ahmed ger när allt kommer omkring en inblick i svårigheten och betydelsen av att nå fram till dessa lättpåverkade offer.
