Under the Skin

admin-kollegorna 15:51 23 May 2000
Efter ett plötsligt besked och ett alldeles för hastigt avsked dör 19-åriga Iris ensamstående mamma i cancer. Den äldre, höggravida systern Rose lutar sig mot sin pojkväns axel och gråter ut. Hon förtränger att det finns ett mindre syskon i familjen som står alldeles ensamt och allena. De båda systrarna har länge tävlat om moderns uppmärksamhet, vem av dem som egentligen är "favoriten" är ett hett ämne någonstans i de bådas bakhuvuden. För att fylla upp det stora tomrummet, för att bedöva kroppen från den stora sorgen och saknaden, börjar Iris att ragga upp främmande män på det grova sätt som endast går ut på att förnedra sig själv eller känna sig begärd. Hon dräller runt, sanslöst utstyrd, i moderns gamla tufsiga peruk och avdankade korta päls. "You look like a slut", säger systern Rose till Iris vid ett tillfälle. "Tack ska du ha", svarar Iris och ler nöjt. Hon lever desperat för att någon ska se förbi hennes yta, men omgivningen och vännerna är smått handfallna och oförstående. Ingen förmår att ge henne det stöd hon behöver och ingen av tjejpolarna har lust att umgås med en svassande och utmanade slampa. Själv registrerar Iris kallt alla som rör vid henne; hon bokför varje rörelse, varje famntag, varje juck och var hand som trevar sig innanför hennes kjol. Samantha Morton är rasande skicklig och skrämmande trovärdig i rollen som Iris. Hennes gängliga kropp och den maniska energi som ligger inbäddad i hennes rörelser och infall, gör Iris karaktär både närvarande och flyhänt. Claire Rushbrook, mest känd för sin roll som den truliga Roxanne i Mike Leighs Hemligheter och Lögner, utgör en perfekt motvikt till sin lillasyster. Hon utstrålar en mänsklig värme som ändå alltid är så pass avmätt att den aldrig förmår att komma i närheten av konkurrenten Iris. Idén till Under the Skin föddes ur ett annat av Carine Adlers projekt, kortfilmen Fever, som kretsar just runt en kvinnas oförlösta relation till sin mamma. Men trots att det är lätt att ge filmen, eller tankarna runt om den, hobbypsykologiska undertoner är Under the Skin snarare en rak och naken skildring av ett fysiskt och psykiskt chocktillstånd. En barskrapad känslomässighet som man sällan ser på bioduken, annat än i termer av romantiserade och reducerade omskrivningar. Inte så märkligt nog har filmen och Iris karaktär jämförts med den sjukt uppoffrande Bess i Lars von Triers suveräna Breaking the Waves. En jämförelse, där man kallat den senare karaktären för "en sjuk produkt av manliga önskedrömmar" och Iris för något som ligger närmare en "kvinnlig sanning". Jag tänker inte ens ge mig in i denna bakåtsträvande diskussion, utan bara konstatera att det är trist att det inte ens finns en önskan om att vilja relatera till något vettigt, eftersom vi inte är bortskämda med trovärdiga kvinnoporträtt på bioduken. Filmens fotograf, Barry Ackroyd, känd från sitt mångåriga samarbete med Ken Loach, har med sitt underbara hantverk gett filmen en drömlik och suddig inramning. Den handhållna kameran tillsammans med de abrupta klippen bidrar till att ge filmen en nästan impressionistisk, brutal och svagt dokumentär prägel; stildrag som för tankarna till såväl den franska nya vågens avskalade formspråk som till tyngre och yngre verk med sitt centrum i estetiken. Och vad kan man annat göra än att klappa i sina små händer när dessa stildrag, på grund av att det är så förbannat komplicerat att se yngre film på de stora biograferna, kommit att betecknas som någon slags "ny dansk våg". Missa för allt i världen inte denna film!
Under the Skin
Skådespelare: 
Regi: 

Fler filmrecensioner