Danmark, 1945. Kriget är slut och sergeanten Carl Rasmussen (Roland Møller) vill inget hellre än att äntligen bli kvitt tysken, vilket han ger uttryck för i våldsamma utbrott mot tyska krigsfångar. Men under den danska västkustens sanddyner har den tyska ockupationsmakten begravt 45 000 landminor i tron om att de allierades anfall skulle komma den vägen.
När minorna nu ska röjas faller det på Rasmussen att överse en grupp tyska pojkar, knappt torra bakom öronen, i röjningsarbetet. En uppgift som Rasmussen i alla fall till en början åtar sig med sadistisk hämndlystenhet.
Under sanden frågar vad föraktet mot fienden grundar sig i och vad det tjänar till. Har inte de tyska pojkarna, precis som Rasmussen, bara följt order? Trots Rasmussens landsmäns alla påminnelser om vad pojkarna har gjort, om vad som måste vara deras inneboende ondska, vaknar han långsamt till insikten att de inte är några monster utan faktiskt bara pojkar. Och kanske är det han själv som utövar order med för stor inlevelse, för att inte säga fanatism.
Visst är det en bekant dramaturgisk kurva, även om den sanna historien om de unga pojkar som också i verkligheten fick rensa upp efter den tyska krigsmakten på danska stränder är ny för mig. Men det är något med den där förbannade, vidsträckta stranden. Med vågorna som slår och bryter vad som egentligen borde varit en fridfull tystnad men istället blivit explosionens dövande kontrast. När en dags ledighet bjuder på fotbollsmatch tar filmen oss så pass nära normaltillståndets strandidyll vi någonsin kommer.
Stranden är överhuvudtaget en kontrastrik skådeplats som i det rena fotot får en nästan mytologisk dragningskraft. Havets närvaro som både inhägnad och löfte om pojkarnas hemfärd påminner på något vis om Marguerite Duras skrivande även om Martin Zandvliet rättframma film befinner sig ljusår från den typen av berättarmässig komplexitet. Istället infinner sig ibland en air av förutsägbarhet, men som konsekvent vägs upp av ensembles ofta kallsvettiga närvaro.
