Maj är den mest livskrisframkallande månaden. Alla uppskjutna projekt ska bli klara, alla tentor och rapporter levererade, presentationer finslipade, de skyhöga förväntningarna bemötta, de saftiga vinterelräkningarna betalda. Dessutom ter sig nu denna på gränsen till sammanbrott snofsiga huvudstad extra brutal med sina allt stressigare eventspäckade veckor, sina obrytt dömande attityder och skenbart ihopslängda perfekta outfits. Allergikernas pollenblodsprängda blickar känns extra frånvarande och ointresserade.
Det tillståndet måste manusförfattaren Diablo Cody och regissören Jason Reitman, som har charmat publiken till döds med sina tidigare filmer Juno och Young Adult, känna väl igen - byt bara ut Stockholm mot det ännu hårdare New York. Med sin nya film Tully har de åstadkommit en totalt opretentiös skildring av Vardagen med stort V, långt mer tilltalande än den hyllade Lady Bird.
Trebarnsmamman Marlos bottenlösa utmattning skulle förvisso kunna upplevas som överdrivet amerikansk, om inte Charlize Theron återigen gjorde en perfekt avvägd insats. På ett oemotståndligt vis delar hon med sig av Marlos utdragna livskris, ständigt självupplevda otillräcklighet, den gigantiska gravida magen med allt vad det innebär, den diagnostyngda sonen och den avstängda maken Drew (Ron Livingston) vars kvällsrutin består av att döda zombies och däcka i sängen.
Jag är minst sagt trött på alla analyser av hur moderskap skildras i filmen, vilka görs på bekostnad av den egentliga stjärnan, den mer universella Tully, som står för allt som gör livet lättare att leva. När filmen placeras i ett särskilt fack finns det en risk att mindre självklara målgrupper missar chansen att göra resan från sjuk i huvudet och otillräcklig till insikten att om det är någonting som är sjukt i huvudet så är det denna värld och inte du. Och sen lämnar du biografen och klarar livhanken, redo att möta maj.
