"Allt som kan skrivas om min person är lögn".
I samband med juldagspremiären på Lars von Triers heldagsfilm Riket II lanseras Stig Björkmans porträtt av denne unge danske filmfilur. von Trier, som inleder Tranceformer med ovanstående ord, har som bekant skapat några av den senare delen av filmhistoriens mest intressanta och personligt präglade verk. Brottets element, Europa, Riket och inte minst Breaking the Waves är alla unika filmer som i vissa fall har enat en kritikerkår, i andra fall särat den. I vilket fall som helst talas det, och skrivs, mycket om von Trier - själv har han dock på senare år tigit som muren. Sålunda var förväntningarna höga på vad Björkman hade lyckats få denne säregne man att yppa.
Objektet själv lever onekligen upp till många av de myter som redan kringgärdar hans person. I korta men otaliga klipp från diverse intervjusituationer bekräftas den bild som tidigare har skissats eller anats: han har ett otal fobier, en svart världssyn, stor självdistans kombinerad med målinriktad naivitet, förstår sig inte på kvinnor (han jämför deras oberäknelighet med svanens dito), förespråkar ytan, är motvalls, filosof, tekniker med mycket mera. Kort sagt en dynamisk man eller en livsuppgift för även en luttrad psykoterapeut. Till skillnad från exempelvis Woody Allen (som annars stämmer in på en stor del av personbeskrivningen), som låter den raka intellektuella diskussionen dominera filmberättandet, skapar Trier egna världar till synes komna direkt ur det undermedvetna. När Tranceformer kommer in på dessa domäner, när den lyssnar ur en personpsykologisk vinkel - där von Trier berättar att han är dömd till att bara se det fula, där uppväxten utan vuxna gränsdragare (som verkar ha skapat ett extremt starkt överjag), dryftas - är detta ett personporträtt av bästa sort.
En dokumentärfilmare, eller en journalist för den delen, har givetvis mycket gratis om intervjuobjektet bär en sådan konflikt inom sig som von Trier verkar göra. Och jag är direkt efter visningen så förtrollad av von Triers lynne att jag kanske tillskriver filmmakarna lite väl mycket kredit. Gränsen mellan motiv och verk kan ibland vara hårfin.
Men uppvisningen är utan tvekan mycket lyckad, Leon Flamholcs närmast montagemässiga klipp skapar ett för genren ovanligt högt tempo, Björkmans kontrasterande bildval ger djup och alstrar slående komik, klippen från von Triers ungdomsfilmer är såväl lustfyllda som upplysande och filmmakarna (Fredrik von Krusenstjerna har en stor del av intervjuerna) har, som det verkar, lyckats få von Trier och hans kollegor att prata från hjärtat. Till skillnad från de devota porträtt som regerar i genren får vi faktiskt från olika håll även antydningar om att det inte är helt konfliktfritt att jobba med von Trier. Och den alltid godmodige producenten Peter Aalbäk Jensen drar många skratt när han säger att han minsann inte har några psykiska problem, varefter han lutar sig nöjt tillbaka och stoppar in en gigantisk falloscigarr i mungipan.
Det är kanske futilt att äska en mer täckande bild av en så pass mångfacetterad och svårfångad personlighet som von Trier men jag saknar ändå stunder av eftertanke, en möjlighet att sjunka in i det fantastiska universum som verkar gro innanför von Triers pannben. Nu känns det stundtals som att tumla runt i ett kalejdoskop av känslor och erfarenheter och när turen är slut, när timmen har gått, infinner sig en vag känsla av saknad. Jag vill se mer. Mycket mer. Vilket väl i och för sig är ett betyg gott som något.
Stig Björkman sade också inför visningen på Stockholms filmfestival att Tranceformer från början var närmare 80 minuter lång men att han av på grund av kommande TV-distribution var tvungen att kapa ner den till drygt 50 - vilket berättar mycket om hur ekonomisk filmpolitik kan stympa kvalitet. Det var nog många i publiken som hade gett sin högra Dr Martens för att få se även de bortklippta scenerna.Skådespelare:
Regi:
