Timmarna

Det är svårt att ta ögonen ifrån den. Näsan. Eller rättare sagt näsprotesen, den som pryder Nicole Kidmans ansikte när hon ska föreställa Virginia Woolf i [I]Timmarna[/I]. Som en magnet drar den till sig blicken - "Visst ser den äkta ut. Nej, nu är den nog lite för blek. Nej, nu ser den äkta ut igen" - men så är det också en av de mest spektakulära specialeffekterna inom artfilmvärlden på länge. Den seriösa filmens motsvarighet till Star Wars Jar Jar Binks, liksom. Och trots den uppenbara risken för distraktion, så fyller den trots allt sitt syfte. Kidman har hittat en ny ingång i sitt skådespeleri och gestaltar Woolf med bravur. Och hon är inte ensam, det här är mer än något annat just skådespelerskornas film, fylld med exakt de psykiskt instabila rollkaraktärer som fungerar så bra på Oscarjuryn och medelklasspublik med kulturella ambitioner. Förutom Kidmans gestaltning av Woolf i 20-talets England så briljerar Julianne Moore som en bräcklig förortsfru i 40-talets Los Angeles och Meryl Streep som framgångsrik förläggare i 90-talets New York. De tre kvinnornas liv vävs samman i en stillsam skildring av själslig smärta och en längtan bort från själva livet. Det har inte varit en lätt uppgift för manusförfattaren David Hare att översätta Michael Cunninghams ordrika och Pulitzerprisbelönta roman till film. Hitta visuella metaforer för innehållet i de långa, pågående inre monologerna och bryta ut de element som fogar samman kvinnornas liv. Resultatet är en mindre bedrift i fokuserat berättande, varsamt överfört till film av regissören Stephen Daldry ([I]Billy Elliot[/I]). Här finns flera scener som skådespelarmässigt är en fröjd att se, med undertext som liksom ligger och dallrar i pauserna och tystnaderna, och en nästan mystisk ton som knyter samman kvinnornas känslor och deras ambivalenta inställning till sig själva och sina liv. Ändå är jag inte fullständigt förlorad. Mitt i det komplexa dramat känns det trots allt både konventionellt och tillrättalagt. Ofarligt och formmässigt ofullgånget för att verkligen lyckas förmedla nyanserna, det som pågår bakom kvinnornas masker. Kanske är orsaken att boken är ett omöjligt projekt att göra om till film. Men min misstanke faller också på regissören - han har nog inte riktigt klarat av att ta klivet från att göra en sentimental film om en liten kille som inte kan sluta dansa, till att skildra det grumliga mörkret hos tre kvinnor som nätt och jämnt mäktar med att leva.