Polanski. Zulawski. Von Trier. Eller varför inte Aronofsky? Många är männen som på film fantiserat kvinnors psykbryt, ofta i direkt relation till deras sexualitet, och lika ofta med monströsa följder. I filmer som Repulsion, Possession, Antichrist och Black Swan har det inneburit allt från spasmiska mjölkfontäner till självstympning. En annan Trier, norske Joachim, ansluter alltså en namnkunnig skara när titelkaraktären i Thelma får sitt första epilepsiartade anfall på universitetsbiblioteket.
Redan innan Thelmas anfall diagnostiserats som psykosomatiska eller dess oförklarliga omfattning tagit ett skälvande grepp om berättelsen infinner sig en tryckande, nästan gudfruktig, stämning. Kanske är den i brist på bättre referenspunkter att betrakta som skandinavisk. Liksom i Antichrist förser skog och fauna en gäckande fond som här förebådar varje anfall. Exempelvis när kraxande kråkor plötsligt störtar in i bibliotekets stora glasfönster lagom till Thelmas första kollaps.
Ska någon anmärkning göras får det vara att filmens bibliska symbolik bitvis blir lite baktung. Skådespelerskan Eili Harboes blyga gestaltning av Thelmas strikt (fri)kyrkliga bakgrund, renons på tonårsfyllor och klumpiga kyssar, borde räcka också utan återkommande drömmar om ormar. Vi förstår ju vari konflikten ligger ändå, att studentikosa fritidssysslor, alla främmande i det smått fanatiska föräldrahemmet, frestar den färska studenten likt Edens frukter. Särskilt så när Thelmas kuvade hjärta börjar slå för den populära studiekamraten Anja (Kaya Wilkins).
Thelma bygger förvisso på bekanta premisser. Enstöriga tonårstjejer med krävande föräldrar och telekinetiska krafter har omtumlat biopublik förr. Men Thelma är inte något så iögonfallande som Brian de Palmas klassiska Carrie. Istället åstadkommer Trier tillsammans med ständiga medarbetare som medförfattaren Eskil Vogt, fotografen Jakob Ihre och klipparen Olivier Bugge Coutté dova varsel som bygger mot epileptiska klimax. Vad som annars kunnat bli en ganska kantig allegori över frigörelse presenterar sig istället som ett utmärkt giftermål mellan queer kärlekshistoria och psykologisk skräck.
I jämförelse med Triers förra film, det stjärnspäckade sorgespelet Louder than Bombs, är det både elektriskt och befriande anspråkslöst. Med Thelma hittar han tillbaks till nerven och euforin på pulserande dansgolv, den nervositet som följer med en förälskelse samt utanförskap upplevt genom ett skört psyke. Tillstånd han precist iscensatte i fina Oslo, 31 augusti. Känslor som går att relatera till. Varför Thelmas lustfyllda uppvaknande är kännbart på en helt annan nivå än många tidigare filmiska sammanbrott, som inte sällan gett uttryck för långt dunklare fantasier.
