Once upon a time var vi förunnade att leva i total ovisshet om allt vad Svenska Akademien årligen lyckades sopa under mattan. Det året J M Coetzee fick litteraturpriset och Meg Wolitzers roman The wife kom ut kunde ingen ana att De Aderton skulle splittras som en antik glasvas mot stengolvet. Nu när Björn Runges stjärnspäckade film släpps, baserad på Wolitzers berättelse om en fiktiv Nobelbelönad författare vars böcker spökskrivits av hans fru, är det ett annat par med en annan Wife i spetsen som i Nobelsammanhang upptar mångas tankar. Det är ärligt talat mycket svårt att se filmen utan att genomgående småfnysa åt den oskuldsfulla blick den placerar på detta prestigefulla pris som på sistone liksom har tappat sin charm, för att uttrycka det milt.
Spökskrivarhustrun Joan Castleman spelas av en lysande Glenn Close som fullständigt överskuggar resten av ensemblen när hon kramar ur varenda droppe ur det, som det verkar, magra manuset. Hennes make, känd av allmänheten som den framstående författaren Joe Castleman (Jonathan Pryce) blir en vacker dag uppringd av Arvid Engdahl from Stockholm och får höra att han har tilldelats det snofsigaste av litteraturpris. På planet till Sverige får paret sällskap av sin frustrerade son (frustrerande överspelad av Max Irons) och den lite mystiske skribenten Nathaniel Boone (Christian Slater) som börjar ana ugglor i Nobelmossen. Han väljer att, mitt i prisutdelningsyran, strö ut sina misstankar om att Joan ligger bakom den geniala prosa som gubben belönas för. Denna historia varvas med retrospektivscener och förutsägbara bråk, som i och för sig är hyfsat underhållande men lite väl platta.
Sedan urminnes tider har mödrar och fruar sysselsatt sig med att ge upp sina drömmar, projektleda otacksamma knattars liv och jobba arslet av sig för att hålla stämningen uppe på familjebjudningar. The wife bygger på detta välkända familjescenario utan att egentligen någonsin överraska, vilket den i och för sig inte hade behövt göra. Dessvärre hjälper det inte att den vill röra om lite i den mansdominerade Nobelgrytan; eftersom verkligheten nu så till den grad har överträffat dikten, framstår Björn Runges film som ett puttinuttigt försök att skrapa lite på ytan till de köttiga maktstrukturer som ligger där under och ruvar på sina fornstora dar.
p.p1 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; text-align: justify; font: 14.0px Times}
