I våras kammade Ruben Östlund som bekant hem Guldpalmen i Cannes med The Square, ett satiriskt grepp på såväl konstvärld som samtid smyckad med internationella stjärnor som Elisabeth Moss och Dominic West i birollerna.
Genom sin karriär har Östlund bevisat sig vara något av en situationernas mästare. Ända sedan debuten med Gittarmongot har hans filmer kännetecknats av en nästan olidlig nerv och igenkänning när vardagen dras till sin spets. Inte sällan handlar det om vårt ansvar gentemot våra medmänniskor, som i Turist där en familjefar överger fru och barn i samma stund som en lavin bryter ut. Lavinen når aldrig fram och det vuxna parets hantering av det inträffade kännetecknar Östlunds fascination för brytpunkten mellan komik och obehag.
Ansvar och gruppdynamik är givna teman även i The Square som bygger på Östlunds och filmproducenten Kalle Bomans konstverk Rutan i Värnamo – en utopisk ruta i vilken lika rättig- och skyldigheter ska råda för alla. Filmens mission är förstås att visa att dessa ”självklara värderingar”, som två kråmande PR-experter kallar dem i filmen, knappast är någon självklarhet utanför rutans sexton kvadratmetrar.
Situationerna är närmast dråpligare än någonsin tidigare. Men precis som i Turist är de sammanfogade till ett överbyggande narrativ med identifierbar kurva – här om Christians (Claes Bang) privata och professionella bestyr som konstnärlig ledare för ett modernt museum inhyst i kungliga slottet – vilket Östlund än så länge inte hanterar med samma precision som de enskilda scenerna.
Det har också hänt något med Östlunds tilltal, det har glidit över i satir och erbjuder en något upphöjd version av världen som vi känner eller föreställer oss den. Ta bara den tablåartade stadsbild som målas upp i Fredrik Wenzels rena foto, ett Stockholm där en hel och ren övre medelklass strömmar kors och tvärs Odenplan kontrasterat mot en stökig förort eller stadens hemlösa symboliskt uppradade i en ljussatt gångtunnel. Östlund som många gånger tidigare framstått som en nästan Brechtiansk observatör, någon som medvetandegjort publiken om sin delaktighet och närmast krävt dess ställningstaganden, pekar plötsligt med hela handen. På gott och ont förblir dock riktningen något svävande.
Kanske har förändringen uppstått i ren självbevarelsedrift. För vad som också är nytt för The Square är att Östlund riktar sitt hobbyantropologiska blickfång mot sin egen kulturella sfär och dess strävan att bryta igenom mediebruset. Som numer Cannes-certifierad medlem av en konstnärlig elit är Östlund själv antagligen vår mest mediesmarta och varumärkesmedvetna filmregissör sen Ingmar Bergman. Ett varumärke präglat av idén om en perfektionist som tillägnar varje scen en egen arbetsdag och fyrtiotalet tagningar.
Det senare märks i The Square som stoltserar en ofta minutiös situationskomik. Så till exempel när Elisabeth Moss rättframma konstkritiker Anne får sticka hål på Christians fasad av postmodernistiskt dravel och så småningom initiera filmens givna avklädande av kulturmannen (här är både Bang och Moss utmärkta). Eller varför inte PR-valparnas idiotiska pitchmöten, ett hotbrev författat i Comic Sans eller en urspårad efterapning? Men även om det oftast är väldigt roligt kan jag inte låta bli att fråga mig när Östlunds exakta beståndsdelar ska upphöra att överglänsa helheten. För i många avseenden är en tematisk episodfilm som De ofrivilliga mer sammansatt än The Square som mellan varven känns både långdragen och lite apropå.
