Vatten var inte allt NASA hittade på Mars, utan också Sir Ridley Scotts återkomst till form. Efter att ha skjutit sig i foten så många gånger med integritetsförfall såsom Robin Hood, Prometheus och The Counselor att man inte längre trodde att han hade några ben kvar att stå på så kommer han och bryter Marsförbannelsen som länge legat över filmindustrin. Med ett troget manus av Drew Goddard efter Andy Weirs bästsäljande roman ges vi en interplanetarisk Robinson Crusoe där Jordaniens öknar fått stå kuliss för Mars röda landskap.
Matt Damon spelar astronauten och botanisten Mark Watney som, förmodad död, lämnas på Mars av sin besättning efter att deras expedition överraskats av en plötslig storm. När Mark vaknar upp så måste han hitta sätt att överleva helt själv på den ogästvänliga röda planeten tills han lyckas få kontakt med Jorden igen.
Ofrånkomliga jämförelser kan göras med både Oscarbelönade Gravity och det melodramatiska dravlet Interstellar, inte bara för rymdämnet utan även för att både Matt Damon och Jessica Chastain finns i rollistan för den senare. The Martian är emellertid en fundamentalt annorlunda film som NASA kan tacka för som världens bästa reklam för rymdprogrammet.
Hela filmen hänger på Matt Damons rymdaxlar. Vi måste gilla honom för att The Martian inte ska bli en parodi av sig själv – i majoriteten av filmen så pratar han dessutom endast med videokameror – men det visar sig inte vara något problem. Mark Watney är en av de skamlöst charmigaste karaktärer som setts på vita duken på länge. Anledningen till det är att han inte porträtteras med den introverta rymdångest vi är så välmatade med, utan är så sarkastiskt optimistisk att de två och en halvtimmarna lätt kunnat dras ut till en tv-serie. Ensemblen är full av namn, men förutom starka avtryck av Chiwetel Ejiofor och Chastain så fungerar de flesta endast som satelliter runt Damons öde.
The Martian är underhållande till astronomiska proportioner. Visst är den lite långsam – Scott tar sannerligen sin tid ibland, och dialogen är full av teknobabbel – men kärnan är en inblick i den mänskliga viljan att mot alla odds peka ett stort finger och bevisa pessimisterna fel. Du lämnar biografen med en känsla av hopp och med en blick mot skyn.
