Sovande villastäder breder på film gärna ut sig som en öppen inbjudan att sticka hål på den fasad av normalitet, lycka och välstånd som kantas längsmed perfekta gräsmattor, trimmade häckar och prydliga huslängor. Plötsligt dyker ett avskuret öra upp i det gröna gräset, eller kanske följer skuggan av ett tvivel när en avlägsen släkting dyker upp. Oavsett vilket brukar fasaden rämna.
Den grekiska nationalmisantropen Yorgos Lanthimos har varit där förr - i den skenbara idyllen vill säga. I hyllade genombrottsfilmen Dogtooth dolde den en särskilt dålig uppfostran och incestuös familjedynamik.
I sin andra engelskspråkiga film släpper Lanthimos däremot in omvärlden när den framgångsrika familjefadern och kirurgen Steven (Colin Farrell) formar ett ovisst vänskapsband med tonårige Martin (Barry Keoghan). Med känslomässig distans och prosaisk dialog dristar filmen inte varför förrän obehaget spridit sig i varje vrå. Med andra ord hinner vi undra om Stevens uppsåt är faderligt eller trånande.
Berättelsen, vars referensramar verkar rymma Gamla testamentet liksom grekiska dramer, utvecklas snart nog till ett slags bitande psykologisk skräck. Dessutom hinner Lanthimos vanan trogen förvrida människokroppen nästintill förfrämligande: här genom paralys och självskada. Bland annat det sistnämnda får i konsumentupplysande syfte bitvis kallas magstarkt. I kritisk mening effektivt iscensatt med omisskännlig svärta. För att inte tala om rollbesättningen. Som Stevens fru visar Nicole Kidman med kall framtoning för tredje gången i år att hon bara blir bättre (de två tidigare var De bedragna och Top of the Lake: China Girl). Även Alicia Silverstone är utmärkt castad som Martins kärlekskranka mamma.
Men även när filmens obehag stärks av den kyliga distans som återfinns i spel som i Thimios Baktakis snygga foto, riskerar den ibland blotta mindre sprickor också i den här prydliga fasaden. Den här gången är helt enkelt Lanthimos (och ständiga medförfattaren Efthymis Filippous) svartsyn inte fullt lika belönande då stunderna av ömhet inte ringer lika sant som i den elegant dejtingdystopiska The Lobster.
