The Irishman

Calle Wahlström 14:00 21 Nov 2019

Det är mycket som är välbekant när Martin Scorsese berättar historien om den fackligt anknutna, påstådda torpeden Frank Sheeran. Men filmatiseringen av Charles Brandts I heard you paint houses är inget försök att upprepa gamla bravader inom gangstergenren, utan snarare en nästan självreflexiv nytändning. Regissören som lyckades skapa kontrovers genom att kalla Marvelfilmer för nöjesparker istället för film (om det verkar elitistiskt rekommenderar jag verkligen Scorseses utveckling av resonemanget här) bevisar med The Irishman att han inte är någon grinig gubbe som tappat konceptet. Nej. Han kan verkligen film.

Redan i filmens första bild får gamla troper - en snirklig steadycam som skapar känsla av faktisk rumslighet och närvaro, samt nostalgisk doo-Wop på ljudspåret - en ny innebörd på ålderdomshemmet vi befinner oss. Kameran landar till sist på en vithårig Robert De Niro i rullstol, vars berättarröst övergår i möjligt gaggig monolog. Eller sitter någon där och lyssnar på honom? Vad som sedan rullas upp är anekdotisk berättelse, med elegant konstruerade tidsplan, som vet hur den ska ta sin tid. Rejält med tid.

De Niro gör en av sin karriärs bästa insatser som Frank, fackrepresentanten med mafiaanknytning som på ålderns höst tog på sig fackpampen Hoffas (Al Pacino) försvinnande den 30e juli 1975. Visst är det så att filmens stora förvandlingsnummer, som medelst CGI föryngrat De Niros, Pacinos och Joe Pescis nunor, inte alltid fungerar. Men det slår också an en fin nerv i framförallt De Niros spel. Det uppstår något skört och lite vemodigt i det faktum att det bakom den digitala masken döljer sig en väldigt gammal man.

Föryngringstricket tjänar på filmens 209 långa minuter, man vänjer sig helt enkelt. Men bäst fungerar det i det tidsplan filmen är djupast investerad, på den bilresa Frank och hans chef, tillika mentor, Russ Bufalino (Joe Pesci), gör till Detroit tillsammans med sina fruar. Vägen dit tar många avstickare längs med minnenas allé, och vi får veta hur Frank lärde känna både Russ och Hoffa, samt vad det innebär att måla hus. The Irishman kan nästan beskrivas som en våldsam men andaktsfull gangstervariant på Smultronstället. En film om ålder och ånger.

Sämst fungerar animationen när filmen hoppar tillbaka till 1950- och 60-talen. Munrörelser ser märkliga ut, men framförallt får De Niro och Pacino en fyrkantig fysik som påminner mer om legogubbar än virila män. Det blir som värst när Frank ska spöa på ett butiksbiträde som lagt hand vid hans dotter Peggy. Valhänt faderskap är för övrigt en föga oväntad men fint förvaltad tråd i Franks berättelse.

Men The Irishman har en så oerhörd musikalitet och rytm att man förlåter de övermodiga digitala krafttagen. Framförallt Steven Zallians mafiatuggigt enkla dialog - den är vad den är - levereras perfekt av en stammande De Niro, en fint nedtonad Pesci och en Pacino som väger precist på rätt sida gränsen till gapig karikatyr. Rodrigo Prietos oklanderliga bilder finner sin perfekta plats i Thelma Schoonmakers klippning. Och så tystnaderna! Ja, nästan allt stämmer i en film som fängslar i över tre timmar, och det utan att vara någon nöjespark.
 

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
1 Visa kommentarer (1)

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner