Bianca är smart, rolig och går igenom skolkorridorerna lyckligt ovetandes om att hennes liv kommer att förändras. Hennes största problem är att hon inte vågar prata med drömkillen Toby och att hennes granne tillika barndomsvän har blivit en dryg skolkung. Med sina vänner parerar hon jobbiga lärare och fejkvännen/fienden Madison. På det stora hela leker livet.
På en fest får Bianca reda på att hon är en DUFF (Designated Ugly Fat Friend) och allt ändras. Hon kan inte sluta se sig själv och andra som delar i det system där en DUFF fungerar för att försköna de redan attraktiva och som ingångar för dem som vill närma sig de snygga. Hon ber sin granne Wesley om hjälp med att förändra sin position i hierarkin. Men vill Bianca verkligen vara en del av ett sådant system? Och är det verkligen Toby hon vill ha?
The DUFF vill frångå och ifrågasätta den typiska high school-komedin, men faller platt på eget grepp. Medvetet påpekar man att klänningen bara var en klänning med Bianca i den, men publiken får sitt askungeögonblick ändå. Bitvis är dialogen precis sådär rapp och referensfylld som man kan hoppas på, men ofta är den också stel och ”nere med kidsen” så att man vill ta till skämskudden. Själva hierarkin ifrågasätts heller aldrig riktigt, och försöket att påtala hemskheten med nätmobbning känns halvhjärtat.
Manuset är klyschigt och det drar ner stjärnorna bland birollerna, däribland mamman Piper (Janney) och mentorn Mr Arthur (Jeong) som kämpar med tajming och gamla skämt. De är inte dåliga men långt ifrån så bra de kan vara. Till stor del bär begåvade Mae Whitman filmen helt själv och hennes samspel med Robbie Amell känns så rart naturligt att det är som att se en annan film. The DUFF siktar på att bli en ny kultfilm, som Easy A eller Clueless, men landar i att vara stundvis rolig. Filmens förlorade möjligheter drar ner betyget.
