William Tell (Oscar Isaac) är en ex-militär som lärt sig räkna kort inne på kåken. Med Tell fortsätter Paul Schrader ett av spåren som definierar hans karriär både som manusförfattare och regissör: djuplodande karaktärsporträtt av män med härjade psyken. Om det så är Jesus (Kristi sista frestelse), en polis med rättspatos på väg mot psykbryt (Ont blod) eller en utbränd ambulansförare med svart förflutet (Bringing out the Dead).
Tell driver runt på obskyra casinon mest för att fördriva tiden. Han vinner summor små nog för att inte åka fast för sin korträkning samtidigt som han desperat söker efter något att fästa livet vid. När han stöter ihop med Cirk (Tye Sheridan), en riktningslös ungdom som nyss hoppat av college, har Tell hittat sitt syfte: han ska ge Cirk en ljusare framtid. Och om Cirk inte vill ta del av Tells framtidsplaner, så har han en hel verktygslåda full av tortyrmetoder som han lärt sig i militären. Tell ska få sin upprättelse, om han så behöver tvinga sig till den. Men hur ska en före detta fängelsekund, som tjänar småsmulor på diverse småstadscasinon, kunna tjäna ihop pengar nog för att betala av Cirks skuldberg? Man ställer upp i WSOP (World Series of Poker).
The Card Counter är ibland rätt tramsig i sin långsökta händelsekedja och en stundtals, väldigt oväntad, skämtsam ton. En av Tells huvudkombattanter i WSOP är en ukrainare, vars varenda plagg kläds av den amerikanska flaggan, som går under namnet Mr. USA. Men trots det är filmen porträtterad med gravallvarlig blick. Det hade kunnat bli precis hur misslyckat som helst. Men det uppstår i stället en oförutsägbar kontrast mellan Tells psykotiska drivkraft för att nå moralisk försoning och pajiga sidokaraktärer.
Det ger en nerv som får en att sitta på helspänn och som avväpnar ens förväntningar. Risken att filmen kommer brisera i ultravåld lurar hela tiden under ytan. Det hela hålls samman av en ypperlig Oscar Isaac, som med oroande övertygelse spelar den labile galningen Tell. Med The Card Counter lyckas Schrader få ihop en film som inte borde funka, men som är en av årets bästa filmer just för att den på något underligt sätt ändå gör det.
