Det snöar. Mycket. Det är som inledningen i en Vicks Blå-reklam. Men istället för att en isbjörn tornar upp sig i vinterlandskapet möter vi för första gånger Jeremy Renner, som spelar spionen Aaron Cross. Ja, densamme Jeremy Renner som är ungefär lika okarismatisk och tråkig som Tom Hanks son.
Så där sitter spionen Aaron Cross på en bergsklippa och trycker i sig några slags droger som han måste ha för att överleva, slåss med vilda djur, ja, leva rena rama hajklivet där ute i Alaska. Problemet är, vad jag förstår, två saker. Det första är att CIA-stjärnan Eric Bryer – som spelas av en riktigt sur och grinig Edward Norton (som måste ha fått direktiven ”se ut som du inte har legat på 15 år”) – vill göra allt för att sabba Jeremy Renners dag i naturen och i slutändan eliminera honom. Med en massa flotta vapen. Det är snyggt.
Det andra problemet är manuset. Jag har nog aldrig varit med om något liknande. Det är en besvikelse, från början till slut. Jag kan inte för mitt liv förstå vad som har hänt med Tony Gilroy? Mannen som gav oss de tidigare – och helt briljanta – Bourne-filmerna och en hel del andra tighta nagelbitare har tappat det helt. Det är en pina att under de här timmarna se Gilroy långsamt göra sig av med allt som har varit hans signum. Tätheten är bortblåst, spänningen har släppt, allt är torrt och gubbigt.
Rachel Weisz spelar labbråttan Marta Shearing som i alla år har proppat Aaron Cross full med droger under ett experiment som går ut på att slipa fram perfekta spioner och mördarmaskiner, som saknar empati och har en högre smärttröskel. Under Cross minst sagt brutala avtändning, inser han dock att labbråttan Marta är hans enda räddning. Men Marta Shearing, som i stort sett är filmens enda kvinna, porträtteras som en totalt bindgalen hysterika. Hon bara gråter och skriker och fattar ingenting, men hänger ändå med Aaron Cross på hans, eh, galna äventyr. Alltid rödgråten och neurotisk, aldrig stark. Tröttsamt.
Utan att avslöja för mycket förstår ni att det bjuds på de sedvanliga motorcykel-jakterna, takspringandet, smutsiga speglar i dåligt luftkonditionerade rum i Manila och dessutom någon som ska vara ”världens farligaste hitman” (skrattar när jag tänker på honom. Seriöst?).
Tyvärr saknar The Bourne Legacy allt det som gjort de tidigare Bourne-filmerna till moderna actionklassiker. Här finns ingen svärta, smärta, inget svek, ingen egentlig intrig, ingen sorg, absolut ingenting av värde.
Och när det sedan är dags för slutet vill jag bara spontant ställa mig upp och skrika rätt ut i salongen och fråga Gilroy om han har sett slutet på The Dark Knight Rises? Slutet på Papillon? Slutet på Dogville? Ett enda briljant filmavslut någonsin? Jag blir fortfarande arg när jag tänker på det och trodde seriöst att det var Miami Vice jag suttit och tittat på. Det känns i ärlighetens namn orättvist mot de tidigare filmerna att The Bourne Legacy ens får ha namnet Bourne i sin titel.
