Att läsa den franske författaren Michel Houellebecq påminner om hur det kan vara att umgås med en äldre släkting: Här finns mycket visdom och livserfarenhet att ta tillvara, men man tvingas ha överseende med en viss mängd spetsiga formuleringar som lätt kan misstas för intolerans. Houellebecq har gjort det till sitt signum att varva verklighetsnära fiktion med politiska och filosofiska utläggningar, och kan vid det här laget räknas till en av samtidslitteraturens mest kontroversiella författare.
Tillsammans med skådespelaren Gerard Depardieu frontar han nu regissören Guillaume Nicloux samtidssatir Thalasso, i rollen som sig själv. De två huvudfigurerna lär känna varandra under en spavistelse, och mellan lerbehandlingar och kallbad hinner de diskutera allt från religion till sexualitet och åldrande. Det är underhållande att se dem i ett så pass avklätt tillstånd (i såväl bokstavlig som i överförd bemärkelse), men inte mycket mer än detta. Filmen är i första hand en komedi, och Houellebecq-heads (min benämning på Houellebecqs fans) med förhoppningar om att lämna salongen med nya djuplodande insikter om livet kommer troligtvis bli besvikna.
Under sin första dag på kurorten Thalasso inser Houellebecq att han varken tillåts röka eller dricka vin, och att spavistelsen på grund av detta kommer bli allt annat än vilsam. Berättelsen tycks inledningsvis enkel, precis som de som skildras i Houellebecqs romaner, men händelseförvecklingarna tar snabbt fart. Den värld som radarparet Depardieu och Houellebecq trodde sig känna till så väl visar sig snart vara fylld av invecklade konspirationer och övernaturliga fenomen. De två dras in i ett bergochdalbaneliknande drama, och Thalasso är allt en annat än tillbakalutad satir.
Samarbetet mellan den mångbottnade författaren och regissören Nicloux är inget nytt, redan 2014 gjorde de två en autofiktiv film där Houellebecq kidnappas. Den här gången är ambitionsnivån avsevärt högre lagd, och filmen innehåller gästspel från såväl Sylvester Stallone (spelad av Jade Roberts) som diverse representanter ur Frankrikes kulturelit. Att filmen innehåller många minnesvärda scener är underförstått, men som helhet känns den lite för uppskruvad.
