Tears of the Sun

Bruce Willis som bister krigare i djungeln. Bara det konstaterandet gör att man drar på smilbanden av inte enbart ljuva avsikter. Även en som ärligt diggar Willis från topp till tå. Men han är så hjärtskärande, på nåt vis. Om inte Willis själv varit en av de drivande krafterna för att få den här filmen producerad, kan man tänka sig att regissören Antoine Fuqua kanske valt någon annan till sin huvudperson. Nån som är mindre komisk. Eller inte. Fuqua, som gjort [I]Training Day[/I] där Denzel Washington fick en Oscar, och filmar [I]King Arthur[/I] med Stellan Skarsgård, har i [I]Tears of the Sun[/I] överhuvudtaget gjort det mycket svårt för sig, frågan är dock om han inser det själv. Fuqua har tagit i så det mullrar mellan lianerna, ambitionen uppenbarligen att göra ett epos, eller ett rekviem över Afrika (fast filmen är inspelad på Hawaii). Dessutom en dagsaktuell kommentar till valfritt fruktansvärt krig som pågår där och samtidigt en uppvisning, ett manifest i amerikansk nationalism som vid varje titt förmodligen ger president Bush kvadrupel utlösning. Parallellen till invasionen i Irak är svart på vitt: Bestialiska muslimska patrioter terroriserar Nigeria och supersoldaten Willis och hans gäng sätts in för att rädda en underskön doktor, spelad av vavavoom-donnan Monica Bellucci vars läppar stundtals tenderar ta över hela filmen. Supersoldaten styrs icke av känslor utan av Uppdraget, men kan till slut inte blunda för folkmordet (eller Belluccis tårar) som pågår mitt framför ögonen. Ergo, supersoldatstyrkan går in och rensar upp bland infödingsrebellerna från helvetet, som lustigt nog pratar amerikanska, jag menar, av alla språk kan man anta det är det sista de vill ta i sin mun. Det rimmar illa med Fuquas ambition att berätta en verklighetstrogen chockhistoria. Likaså att det är filmat med musikvideons estetik - soldaterna skulle samtliga platsa i reklam för Gucci - när det mänskliga vanvettets vidrigheter ska visualiseras. Det sparas inte heller på osmakliga närbilder av svårt skadade människor under specialfärgad lins = helt fel skärpa när det handlar om folkmord. Men möjligen handlar filmen mer om en människas mod och heder och att göra vad man måste göra? En människas väg till självinsikt. Det senare porträttet är i sådana fall inte särskilt starkt gestaltat av stackars Willis.