Taxi Driver

En man ser sig själv i ögonen i en spegel, spänner musklerna, skuggboxas och talar för sig själv. Du har också gjort det, eller hur, på en krog med spegel ovanför toaletten kanske, stått där med kuken i handen och mött din hårda blick och sagt, "You talkin' to me? You talkin' to me?" Jag har förstås ingen penis och det känner jag av när jag tittar på [I]Taxi Driver[/I]. Scorseses, De Niros och manusförfattaren Paul Schraders gemensamma mästerverk brukar beskrivas som den förvirrade veteranen Travis Bickles privata uppgörelse med ett USA som fullständigt förvandlats av 60-talets omvälvningar och av Vietnamkriget. Biopubliken 1976 tilltalades av hans rotlöshet, frustration, besvikelse och filmen blev genast en klassiker. Men idag är det inte lika många som saknar tydligare hierarkier och moral i samhället. I stället träder en helt annan sida av filmen fram. Taxi Driver påminner nämligen inte så lite om David Finchers [I]Fight Club[/I]. Tyler Durden är en modern Travis Bickle, världen har förändrats men problemet är fortfarande detsamma - en kastrerande känsla av maktlöshet. Susan Faludi skriver om det i [I]Ställd[/I], hur samhällsutvecklingen vare sig det rör sig om massarbetslöshet eller feminism sammantaget suddar ut den gamla mansrollen. Durden och Bickle reagerar på samma sätt, genom våld och galenskap, genom att ta rätten i egna händer. Genom att beväpna sig. I den hypersexualiserade miljö som Travis Bickle lever i är det intressant att han själv verkar asexuell. Han blir upphetsad och hård och får ordning på sig själv först när de stora kanonerna kommer fram. Plocka fram ditt vapen och bli förlöst! Det vore fascinerande att stycka [I]Taxi Driver[/I] och [I]Fight Club[/I] och se dem i varann, som en testosteronstinn [I]Timmarna[/I]. De Niro spelar gudomligt och vi kommer Bickles macho-ångest nära in på skinnet. Men ju längre jag dras in i hans värld, desto mer känner jag mig utestängd. Kvinnorollerna i filmen är tunna, för att Bickle blint söker det oskuldsfulla - när han hittar det i barnhoran Iris (Jodie Foster) känns det som en del av hans vansinne att han ser henne som obesudlad av fördärvet. Filmberättarmässigt är det briljant hur Scorsese obönhörligt driver Bickle mot slutet, men på vägen raderas allt som jag, penislös, kan identifiera mig med. Jag förstår verkligen inte varför filmen inte tar slut efter den episk-tragiska våldsfinalen. Istället utmynnar den i en feg epilog, ett lyckligt slut som jag verkligen inte känner att Bickle förtjänar. [I]Taxi Driver[/I] är fortfarande bra som en film om ensamhet, ångest och vansinnet som kryper fram när man ligger sömnlös på nätterna. Men den är också en frälsningsfantasi för den avkönade mannen. För dig som dagdrömmer om upprättelse, hämnd och större stake lär upplevelsen bli nästan religiös.