De som är redo att slänga sina kärt sparade biocheckar på en ny fantasyfilm borde hålla i dem ett litet tag till, för detta är inte Game of Thrones.
Tale of Tales är baserad på tre historier ur Giambiattista Basiles 400 år gamla samling skrönor med samma namn. Mycket har emellertid hänt i underhållningsväg sedan 1600-talets Neapel, vilket inte riktigt regissören Matteo Garrone tycks ha insett då han ingjuter lika mycket vigör som i sin filmatisering av Gomorra.
Att kalla den löst hopknutna antologin för fantasyskräck är nog bekvämast, men utan den känsla av äventyr, underhållning eller andakt som man förväntar sig från det fantasifulla. Salma Hayek är en barntörstande drottning, Vincent Cassel en överkåt kung och Toby Jones är regenten som får en väldigt udda varelse som husdjur och samtidigt negligerar sin dotter. Det är mörkt och rejält teatralt.
Om något positivt ska sägas om filmen så är det dess perfektionistiska touch som för tankarna till det visuella överdådet hos The Fall. Fast där Tarsem Singh klär sina filmer i storslagna operascener tycks Tale of Tales mer gjord som en förberedelse inför en skärmdumpsutställning på Fotografiska, vilket troligtvis skulle ha varit mer känslogripande att beskåda än det pretentiösa sömnpiller vi får se som film.
Inget ont om hovmannen som skrev ned historierna, men det är inte direkt några moralkakor man vill doppa i sitt glas med Oatly. I Matteos Garrones händer blir de intressanta skrönorna fruktansvärt tråkiga. Berättelser om kärlek, besatthet, åtrå och makt som i text är fyllda av ett lekfullt obehag förvandlas till rejäla godnattsagor.
