Det brukar sägas att komedi är granne med tragedi. Så har det varit sedan antikens eller Chaplins dagar. Vi skrattar med, och ibland åt, karaktären som klantar till det. Först går det bra, sedan sämre, sedan bra igen och så vidare. När det då kommer till genren romcom finns då redan en färdig mall. Huvudpersonen, oftast en kvinna, kommer stöta på flera, många gånger lättöverkomliga, hinder innan hon får sin man. Frågan blir då vad filmen ska fyllas med. Det gäller alltså att överraska tittaren genom nya grepp eller en ny och spännande handling. Tack för senast bygger på en dansk förlaga. Men den förlagan bär tydliga drag från både Fyra bröllop och en begravning (1994) och Bridget Jones dagbok (2001). Check!
Klara (Lisa Carlehed) är singel i kompisgänget. Hon längtar efter kärleken och umgås samtidigt med den närmaste bekantskapskretsen som består av en mängd udda och knasroliga karaktärer. Många duktiga skådespelare i rollerna men många spelar ut hela känsloregistret så att jag börjar undrar varför Klara ens vill umgås med dem. Det är småputtrigt och här och där för man in humoristiska inslag. En hund springer lös eller spriten går i kras på Midsommarafton. Så värst roligt blir det inte.
På en timme och trettio minuter vill man få så mycket som möjligt. Kanske att formatet skulle fungerat bättre som serie? Samtidigt vet du ganska snart vart det är på väg. Det blir då svårt att engagera sig. Bäst fungerar scenerna med Klara när hon känner sig uppgiven och ensam. Vackert och ärligt på något sätt. Eller Johannes Kuhnkes övervintrade popsnöre Matti. En varm rolltolkning. Man unnar honom allt gott.
Tack för senast överraskar tyvärr inte. I stället sitter jag och checkar av nästa film man lånat från, När Harry mötte Sally (1989). Där har Killinggänget med sin kortfilm Ben & Gunnar (1999) redan gjort den snyggaste pastischen i genren romantisk komedi. Gillar man svensk romcom så är Tack för senast helt klart godkänd för genren. Men annars har man inte mycket att hämta.
