Svenskjävel

Greta Thurfjell 10:30 26 Mar 2015

Det säger något om Svenskjävel att Ronnie Sandahl, långfilmsdebuterande manusförfattare och regissör, tackar sin son och ”alla som vågat tro på filmen” i eftertexterna. Det är lite kladdigt, uppstyltat – men stundtals ganska gulligt.

23-åriga Dino kommer från en värld där alternativet folkhögskola är så avlägset att man måste uttala alla stavelser i ordet för sig: folk-hög-sko-la. Steffen är gammalt tennisproffs, numera ägare av Dahl Sushi, med två barn och en pausad fru på välgörenhetsuppdrag i Botswana. Vad som på förhand har målats upp som en historia om de alltmer frostiga relationerna mellan Sverige och Norge – ”en utvecklingsstörd kusin som vunnit på lotto” – visar sig snabbt vara en klassisk boy-meets-girl, om än i socialrealistisk tappning.

Det lite väl konventionella familjedramat vägs åtminstone delvis upp av skådespelarinsatserna. Bianca Kronlöf, humorkänd från Youtube-succén Snubben och efterföljande Full patte, får här äntligen vara allt man redan anade att hon kunde vara. Hon tar självklar plats i varje scen, beordrar med sitt kroppsspråk att hålla ögonen fästa vid henne, och levererar det mest övertygande ”det får inte bli sådär konstigt sen” – innan den obligatoriska tafatta, haltande sexscenen – jag sett.

Kanske mest av allt fastnar storasystern i familjen, spelad av tonåriga Mona Kristiansen. Hennes maniska listande av hur hon äter och tränar, hur hon blandar en darrig häxa innan den förmodade fylleresan med klasskompisarna, tar tag i ringningen på sin utstuderat slappa t-shirt för att blixtsnabbt lukta under den – duger jag? Men den ökande besattheten av Dino, nästan obehaglig i sin råa ärlighet, är det som trollbinder mest. Utanför Sverige har Svenskjävel fått byta titel till Underdog, och jag kan inte låta bli att känna att det är systern det syftar på, att hon är den egentliga huvudpersonen.

Och de delarna som faktiskt handlar om relationerna mellan oss och vårt grannland, närmare bestämt om hur det är att vara svensk gästarbetare i Norge, intresserar ändå i egenskap av något nytt. Svenskarna ligger tätt packade direkt på golvet i sin lägenhet och drömmer sig hem till ”kebabpizza i Västa Frölunda”, nej, ”på Campino i Borås”. De har lärt sig att reflexmässigt byta ut svenska ord mot norska när de pratar med norrmän, respektfulla inför överheten men spottandes svordomar bakom dess rygg.

Samtidigt sitter den välbärgade norska medelklassen på middagar och pratar om ”det klasslösa Norge”, frågar sig: ”Vilka är de fattiga?”. Det är som upplagt för att man instinktivt ska vilja ropa: ”Svenskarna!”. Vi har hamnat i en parallell men ändå verklig verklighet där det är svenskar som är de bespottade, de fattigaste, de ovärdiga. Lite övertydligt, visst, och kanske inte helt sant, men samtidigt realitet för många som flytt till landet i väst. Alla svenskar man får se är gästarbetare, alla norrmän medelklass.

Ändå sitter man i slutändan där och hejar på Dino och Steffen, Dino och systern, Dino själv, precis som i vilken romcom som helst. Det kanske inte var meningen. Men nu blev det så.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!