Svält

[I]Svält[/I] börjar med Per Oscarsson vid en bro. Han äter en papperslapp med texten "Framtidens förbrytelser", torrkräks upp den och bestämmer sig sedan för att ägna resten av dagen åt att förfölja oförstående överklassdamer och hojta "Fröken! Ni tappar boken!". [I]Svält[/I] bygger på Knut Hamsuns roman om en förvirrad författare som driver omkring i Kristiania runt 1890. Den briljanta filmatiseringen 1966 var en av de första nordiska samproduktionerna, och gjordes med en line-up som, så här i arma [I]Mongolpiparen[/I]-tider, känns smått hisnande. För det klagande soundtracket står Krzysztof Komeda. Scenograf är Erik Aaes, mest känd för sitt samarbete med folk som Renoir och Dreyer (att det här skulle vara en studiorekonstruktion av Kristiania går nästan inte att förstå). Och den galanta pälsdam som tilldrar sig Oscarssons intresse spelas av Bergman-veteranen Gunnel Lindblom. Men [I]Svält[/I] är framför allt Per Oscarssons stora stund. Han är i bild 95 procent av tiden. [I]Svält[/I] spelades in samma år som Oscarssons galna nakenchock i Hylands hörna, och det går inte att tänka sig att någon kunde ta sig an [I]Sults[/I] lodis-som-experiment-tanke med större hjärta. I extramaterialet sitter Paul Auster (gift med norska författarinnan Siri Husvedt) och drar lite sköna Hamsun-anekdoter. Som att han jobbade som spårvagnskonduktör i Chicago och en gång hyperventilerade hela båtresan mellan Oslo och New York. Jag vet inte vad vi ska göra med den informationen men det passar in ganska fint.