Femtonåriga Kiira och Lenni växer upp i ett finskt höghusområde där allt förfaller, och längtan efter något bortom den grå tonårstillvaron växer. När de får veta att Kiira är gravid ser de en möjlighet att tillsammans skapa den uppväxt de själva saknat, och bestämmer sig för att behålla barnet. Stupid young heart lyckas skildra social utsatthet utan att stilisera eller moralisera, där pastellrosa tuggummituggande tonårsromantik möter socialrealistisk grå betong.
Kiira (Rosa Hankonen) går från att ha förbisetts både hemma och i skolan till att attrahera uppmärksamhet vart hon än kommer, på såväl sociala medier som på lägenhetsvisningar. Gravidmagen gör henne till huvudroll i sitt eget liv och uppfyller hennes högsta önskan om att bli sedd. Filmen skildrar ett riktningssökande som präglar all ungdom, men som kanske tar sig allt mer extrema uttryck hos den generation som växer upp med sociala medier, och med dem ett allomfattande krav att skapa sitt eget strålkastarljus. Ibland riskerar filmen att fastna i sensmoral-träsket, men för det mesta sker berättandet subtilt.
Som identitetsfamlande soon-to-be pappa hittar Lenni (Jere Ristseppä) ett sammanhang på den lokala kampsportsklubben, och bland de äldre vitmaktsympatiserande män som tränar där. De ifrågasätter inte hans motiv utan välkomnar det unga parets beslut, för “annars är det ju snart bara invandrarna som skaffar barn”, och “någon måste ju göra något åt den saken”. Den socioekonomiska utsatthet som skildras är blind för etnicitet, men kommer likväl till uttryck genom etniska motsättningar. Selma Vilhunen tecknar ett suggestivt porträtt av ung radikalisering, som sömlöst vävs samman med filmens huvudsakliga coming of age-tema. Stupid young heart är en film som ser och synliggör de unga rollfigurerna för vilka de är, något ungdomsfilm alltför sällan lyckas med.
