Spring Lola

Tysk film är ett sorgligt kapitel. Så vital och banbrytande under 70-talet, med regissörer som Fassbinder, von Trotta, Kluge, Herzog, Hauff och Schlöndorff. En filmgeneration med politisk och psykologisk sprängkraft i sitt berättande. På den tiden var den tyska filmen jämnstark med både den franska och italienska. Men med ytterst få undantag har tysk film under de senaste tjugo åren parkerat i en permanent baksmälla. Tom Tykwers [I]Spring Lola[/I] fick goda vitsord vid Berlin-festivalen i fjol. Det är svårt att inse varför. Har man sett Kieslowskis [I]Ödets nyck[/I] så behövs helt enkelt inte en film som den här. Medan Kieslowski vävde in sociala, psykologiska och inte minst politiska implikationer i sin film så lyckas inte Tykwer med något av det. Som många av sina generationskamrater roar han sig också med att söka efter ett bildspråk längs vägen. Det är prövande, för att uttrycka sig snällt. Vi tvingas stå ut med omotiverade animationer, epileptiska klipp och MTV-åkningar. Dessutom plågar Tykwer oss med monoton techno-musik medan Lola rusar runt på Berlins gator. Vore nu själva berättelsen angelägen kunde man kanske överse med ett yvigt bildspråk. Men snälla nån, hur ska vi kunna engagera oss i en klantig knarkhandlare som glömt en plastkasse med 100.000 D-Mark på tunnelbanan? I filmens inledning ringer Manni i panik hem till flickvännen Lola, som egentligen skulle hämtat upp honom så att han sluppit sätta sig på tunnelbanan. Han är hysterisk och skriker i luren att han nu har 20 minuter på sig att fixa fram stålarna till sin kompromisslöse boss. Varpå alltså Lola börjar springa. Tre gånger, tre olika varianter på vad som skulle kunna hända, tre olika upplösningar. Men inte ens dessa tre tankegångar håller måttet. Ettan och tvåan ligger till exempel alltför nära varandra. Tom Tykwer saknar en tydlig idé om vad han vill säga. Det räcker liksom inte med att visa att än dör den ene, än dör den andre. Slumpen och ödet är mer fascinerande än så. Och anstränger man sig för att göra film om det så får man faktiskt ha något att säga. Något som vi inte tänkt eller sett förut. Men det var ju det jag sa. Tysk film är ett sorgligt kapitel.