Jag gissar på likgiltighet den här gången. Richard Hoberts fjärde fristående film i sviten om de sju dödssynderna bär kanske snarare något av honnörsorden civilkurage eller mod, men motsatsen till detta torde vara likgiltighet. Och gissar, ja det gör jag eftersom hemlighetsfulle Hobert valt att tiga i ärendet. Julen 1999, när alla sju filmerna ska vara färdigställda - då plockar han fram facit ur bakfickan. Det har han nästan lovat.
Den fjärde filmen, Spring för livet, är den av de fyra som placerar sig mest i samtiden, här har vi äntligen en svensk film som kliver ner mitt i den svenska (skånska) myllan och dramatiserar ett hörn av verkligheten.
Det är en utmärkt öppning. Luciatåg på svenskt BB. Plötsligt dyker polisen upp. En nyförlöst kvinna, Maria, ska utvisas ur landet - det har regeringen bestämt. Maria hoppar ut genom fönstret från rummet och lämnar den lilla bebisen. På samma sal ligger även den nyförlösta Catti, Camilla Lundéns karaktär som vi följt i de tidigare filmerna. Hon har fattat tycke för Maria och bestämmer sig för att smuggla ut hennes barn från BB.
Detta blir upptakten till en thriller där Catti och Mick, hennes rocksångare till make, spelad av Göran Stangertz, tillsammans med sjuksköterskan Ingrid (Lena Endre), före detta FN-soldaten Erik (Jakob Eklund), Maria och hennes make Stefan - plus två skrikande spädbarn - jagas över hela Skåne av polis och invandrarfientliga grupper.
Således en moralisk historia - vågar du ta ställning eller inte? Är du ynkrygg eller vardagshjälte? Sympatiskt nog har Hobert gjort både Lena Endres sjuksköterska och i synnerhet Jakob Eklunds korpral till människor med fel och brister, de idealistiska själarna har tilldelats både kött och blod. Ett lika klokt som insiktsfullt drag som skänker historien en helt annan angelägenhet och trovärdighet.Men om Hobert, som vanligt, har god ordning på sin historia, så haltar han, vilket har hänt förr, i den dramatiska rytmen. Spring för livet är omsorgsfullt, på gränsen till omständigt berättad, oerhört många scener, passager, miljöer. Det är mycket som berättas och sägs som kunde ha antytts, transportsträckorna kunde ha skurits ner. Och inte minst tycks det som om allt är ungefär lika viktigt, de dramatiska höjdpunkterna borde förvaltats bättre.
Hoberts fjärde dödssynd är likväl den starkaste och mest välspelade. Camilla Lundén är mer blodfylld och mogen i sin roll än tidigare och Lena Endre är ju en avgörande tillgång var hon än syns. Däremot har jag fortfarande svårt för Mick. Stangertz gör så gott han kan, men figuren känns daterad, inte helt trovärdig och varför skulle en ung, vacker tjej som Catti falla för en alkoholiserad gammal rocksångare? Det är inte helt enkelt att förstå. Men så är det ju film. Inte på riktigt.
Skådespelare:
Regi:
